Hemlös – Med egen blogg

Kommer ihåg när min dotter var runt 1 o ett halvt år ungefär och jag stod och lagade mat. Hon var så härlig på den tiden, nyfiken och lätt att kommunicera med. Jag stod vid köksbänken och jag tror jag höll på att göra en köttfärssås för jag hade några konservburkar framför mig. Ä dä? Det är en konservöppnare, sa jag. Hon tittade på mig som om jag vore en idiot och hennes blick säger mig att hon inte fattar. Man öppnar burkar med den, sa jag. Ännu en blick som säger mer än tusen ord så jag tar öppnaren och en burk krossade tomater som står på bänken och visar hur man öppnar en burk. Blicken som hon gav min när hon förstod var så fylld av glädje och jag riktigt säg hur polletten ramlade ner. Hon var jävligt härlig när hon var liten och minnena av henne när hon var liten och vi tillsammans utforskade sånt som man inte vet nåt om, när man är liten, men som man som vuxen tar som självklart. Det fyller mig med en glädje som inte går att beskriva, när jag tänker på allt som den där lilla tjejen gav mig då, och lämnar mig med ett fånigt leende idag när jag minns alla de stunderna. Så jag önskar att jag kunde resa tillbaks i tiden och sudda ut alla gånger då jag inte dök upp och hon förgäves väntade på att jag skulle komma. Om jag kunde ta bort all besvikelse och längtan jag orsakat henne genom att vara borta långa perioder. Fuck… känner att jag har nära till tårarna nu och har ingen lust att börja gråta just nu så jag tar och lägger av nu. Förlåt Isabelle för all ilska, sorg och alla tårar du fällt på grund av mig.

Jag älskar dig gumman..

Pappa