Hemlös – Med egen blogg

Dont do the Crime if you cant take the time brukar man säga. Det är väl en regel som man måste lära sig om man ska leva ett liv på lagens skuggsida. Jag personligen klarar av att sitta väldigt länge utan att må dåligt. Det jag mår dåligt över är ju framför allt att min dotter blir väldigt besviken och ledsen för att jag sitter i fängelse. Nu är det ju så att ska man ändra på sig så är det ju framför allt för sin egen skull och inte för andras, annars funkar det inte. Jag har försökt vara drogfri mm för att andra ville det när jag själv inte var speciellt motiverad. Resultatet talar väl för sig själv, eller hur?

Det är ju också det här med att anhöriga mår dåligt som kan få en att klappa ihop. Jag tror det är det som ligger bakom många självmord på häkten och fängelser. Jag gjorde ett självmordsförsök hösten 2002 då jag satt i fängelse. Jag hade inte så lång tid kvar heller. En och en halv månad kanske. Varför jag ville dö vet jag inte riktigt. Mådde väl skit helt enkelt. Jag skar upp ena handleden och det blödde som fan en stund, sen slutade det. Då pallade jag inte skära mer utan jag flaggade på och fick åka och sy en jävla massa stygn. Ett par veckor senare så grep dom min när jag fortfarande satt i fängelse och häktade mig misstänkt för grovt rån. Jag fick först 6 år sen ändrades det till 5 års fängelse. När jag satt i häktet under den här tiden så funderade jag mycket om livet och om jag skulle leva eller dö. Jag gjorde naturligtvis mina anhöriga ledsna, speciellt min dotter. Men frågan är ju hur ett självmord hade påverkat henne?

Jag kom fram till ett beslut under den här tiden och det var att antingen så tar jag livet av mig direkt, eller så lever jag. Tycket inte att det var någon ide att sitta av ett långt straff och sen ta livet av mig. Eftersom jag idag sitter och skriver så förstår ni vilket val jag gjorde. Oavsett hur jävla dåligt jag mår, så kommer jag inte att begå självmord. Även fast tankarna finns där varje dag så har jag lärt mig leva med det, för så länge jag kan minnas så har jag tänkt på att ta livet av mig.

Ända sen jag bara var ett par år gammal så har dessa funderingar funnits. Varför vet jag inte? Lär väl aldrig få veta det heller.

Istället så lever jag efter en filosofi som går ut på att det finns en mening med att jag lever. Att jag kanske måste lära mig något av det här livet och att det öde som jag har inte går att fly ifrån. Jag tror att vi ska lära oss vissa saker i varje liv för att komma närmare ett visst syfte. Kalla det nirvana eller vad ni vill, inte fan vet jag. Jag vet bara att jag vet vissa saker som jag inte vet hur jag vet dom.

Brorsan trodde jag hade levt flera liv, kanske hade han rätt. Jag vet bara att hans lösning på sina problem inte funkar för mig. Jag har valt att leva vidare och den dagen jag dör så är det med största sannolikhet inget jag har planerat själv. Det är väl därför jag står ut med att sitta inlåst, för att jag vet att det finns ett liv därutanför murarna som väntar på mig. Hur jävla jobbigt livet kan vara som heroinist så är det i alla fall mitt liv. Det kan ingen annan än jag ändra på.

Det kanske var meningen att mitt liv skulle vara så här för att min dotter inte skulle halka in i den skit jag har halkat in på. Det är en tanke som skänker mig lite tröst. För det vore synd om all skit jag sett och varit med om inte hade någon mening.

                                                                 ^Kram

                                                                            ^Patte