Hemlös – Med egen blogg

Godmorgon världen… Vet ni vad det första jag sa till min dotter? Gissa det 0m ni kan? När hon var ungefär en timme gammal på natten den 2 november 1992 och tittade på mig med sina intilligenta och lite skrämda ögon, Då böjde jag mig fram emot henne och tittade henne länge och djupt i ögonen och så sa jag precis ord för ord det jag nu skriver.. Hejsan jag heter Patrik och jag är din Pappa. Du är nyfödd och är på sundsvalls sjukhus i sundsvall i sverige på planeten jorden och det är den 2.a november 1992 och klockan är så o så mycket på morgonen och där är din mamma och hon heter Carina mm. Fattar ni när jag såg att hon fattade varenda ord jag sa och vad det betydde.. Jag kunde nästan höra hennes tankar: okey? bra då vet jag.. Så tänkte hon ungefär. Jag har alltid trott på direkt kommunikation oavsett ras eller ålder, människa, hund eller katt mm. Sen tror jag på att informera om vad det är som händer och har hänt bara för att hon skulle slippa ligga o undra vem jag var, vart hon var mm?  Nu fick hon ord sagda och jag svär att även om hon inte visste vad  det betydde så mindes hon nog vad jag sa när hon var en timme gammal och hon kunde tänka på det och känna att jag är nyfödd mm,mm  

Jag läste en del barnpsykologi när vi väntade vår dotter. Vet ni att det första ett barn kan lära sig att kontrollera är tungan? Det är sant om man inte säger ögonen, men dom ser man ju med. När min dotter var ett par dagar gammal så började jag att se henne i ögonen och peppa henne att räcka ut tungan genom att  säga: Kan du räcka ut tungan åt Pappa? så räckte jag själv ut min tunga åt henne, Jag svär att hon låg o jobbade  för allt hon var värd för att räcka ut tungan till mig. Dagens sanning,  Hon hade svettdroppar på pannan. När hon var 8 dagar gammal så åkte den där lilla tungan fram mellan hennes läppar och jag svär, inget har någonsin före eller efter gett mig sådan tillfredställese som jag kände då: Vi kommunicerade och hon var helt med i matchen och hon verkade förstå allt jag sa.. När hon var 11 dagar gammal kunde vem som helst i min familj och våra vänner räcka ut tungan o hon räckte tillbaka på ett litet ögonblick. Fantastiskt..

När hon var 10-11 månader så visste hon precis vad som var mitt och vad som var min sambos vad gällde kläder,skor, tändare ciggpaket,nycklar,plånbok, ja rubbet. Om jag sa: kan du hämta en videofilm åt pappa?  så kröp hon till vardagsrummet från köket och kom tillbaks med en videofilm i handen. En dag när jag kom hem vid 11 på förmiddagen efter att haft ett möte med soc tror jag så sa min sambo så här. Du! Jag lånade en tröja av dig, du vet den där blå leviströjan? visst sa jag? Vadå? Hon blev ju tokig sa hon, o peka mot vår dotter, Hon bara skrek o peka när hon såg Carina i min tröja: PAPPAS;PAPPAS;PAPPAS… Hon visste vem som skulle ha den tröjan på sig.. När hon var 6 månader så hade vi badat hon o jag. vi stod framför spegelväggen i hallen och hon höll i mina fingrar och vi såg oss i spegeln o jag sa titta: Där är pappa och hans lilla tjej, Jag både såg det i hennes ögon och jag svär vid gud att jag hörde hennes tankar i min hjärna. Va? Är jag en liten tjej? när hon såg först mig och sen sig själv för första gången i en spegel så att hon förstod att det var hon själv hon såg.

Rätt fantastiskt vilken kontakt man kan ha med ett barn som är några timmar, dagar eller månader gammalt och man har full kommunikation dygnet runt. Pröva att räcka ut tungan ett par timmar om dagen o prata med ett nyfött barn samtidigt, och gör det  på samma sätt som du pratar med en annan jämnbördig människa? Jag lovar det  är värt det. När hon var runt ett år och stod upp och höll i sig men inte släppte än så kom vi på, Jag o min dotter alltså att vi skulle ta ett kort när hon står upp utan att hålla i något. Det första kortet när hon står själv.  I ungefär en o en halv timme höll vi på. Hon släppte taget och jag upp med kameran o skulle knäppa, precis en tusendel innan så satte hon sig ner igen. Vi var helt slut när vi till sist lyckades, det fotot sitter i albumet hemma hos min dotter och det är så fantastiskt att fått uppleva den stunden då vi kämpade på o jobbade tillsammans för att till sist klara det vi ville som ett lag , ett team. Fan det är några av de bästa stunderna jag haft, nu börjar jag gråta oxå, på 7-11 på Sveavägen. Eller hur? Vi hörs sen kram patrik….