Plus eller minus

söndag, 22 februari, 2009 by Patte Öhrn

Igår hade jag fullt upp med så mycket grejor att jag inte ens tog mig förbi tidningen, då jag inte har något hem som många vanliga människor och heller ingen dator så blev det inget skrivet igår. Jag tycker om att glida in på tidningen och ta en fika ,snacka lite med folk och sen vädra mina tankar framför datorn. Jag vet aldrig vad jag ska skriva om när jag sätter mig framför datorn, det blir lika mycket en överraskning för mig som för er. Därför kommer alltid min rubrik sist. Idag ska jag sätta in pengar åt min dotter så hon kan köpa linser, Min dotter och jag är födda på samma dag och har väl egentligen alltid kunnat kommunicera. Problemet har varit att jag haft och fortfarande har kraftiga drogproblem, tyvärr. Det har ju naturligtvis drabbat mina nära o kära och speciellt henne då jag inte stått för vad jag lovat, hamnat i fängelse långa tider. Inte hört av mig och ljugit o manipulerat. Hon är fruktansvärt arg på mig för detta och en massa saker och har sagt att hon inte tänker prata med mig om jag fortsatte ta droger. Tyvärr så är jag väldigt impulsiv och oxå självdestruktiv i mitt drogande. Jag insåg inte att jag kastade bort det finaste jag hade genom att fortsätta droga. När jag varit drogfri och även när jag hade metadon under ett halvår, hösten, våren 07-08 så hade jag daglig kontakt med henne och försökte reparera så mycket jag kunde genom att va mig själv o vara ärlig. Tyvärr så spårade det ur på det behandlingshem jag var på så jag stack en vecka innan jag skulle åka upp till henne på permission och jag hörde heller inte av mig o sa vad som hänt. Jag skämdes och var rädd för hennes reaktion naturligtvis. Jag hade blivit dömd till vård, efter att jag påbörjat mitt metadon och det här ledde till att jag hamnade i fängelse igen, jag hade ett retroaktivt straff, kan man väl säga. Då slutade hon helt att prata med mig o vägrade ha någon som helst kontakt. Jag har inte pratat med min dotter sen våren 07  utan bara fått nåt mess till svar att hon inte vill ha nån kontakt. Jag har försökt o respektera det beslutet då jag inte kan tvinga henne. Hon är 16 år gammal och lika envis som jag själv om inte värre.Födelsedag o julafton har jag försökt få kontakt men hon har vägrat. Det jag tycker är jobbigt är att jag jobbat upp mig till 1 plus när jag varit drogfri mm en längre tid, men hamnat på en miljon minus när jag trampat snett. Jag har försökt hjälpa henne o hennes mamma ekonomiskt under mina vita perioder och det har faktiskt kostat en hel del. Jag har inte försökt köpa henne men egentligen är det väl inte långt ifrån. Allt det här har fått mig att må jävligt dåligt o jag har varit nära självmord många gånger. Inte bara på grund av det men tankarna har funnits och det har varit nära många gånger. Nu på alla hjärtans dag så skickade jag sms till hennes mamma från en kompis telefon då min var utan batteri, vi blev nämligen ihop på alla hjärtans dag för 17 år sen. För ett par dagar sen så fick han ett sms från min dotter där hon bad om pengar och jag bad henne ringa upp men hon ville inte prata med mig, men då jag ändå var hennes pappa undrade hon om jag ville hjälpa henne med pengar till linser. Allt detta per sms. Jag klev ju i förstås och lovade hjälpa henne, naturligtvis. Det är ju min dotter o jag älskar henne. Jag har i princip aldrig nekat henne nånting hon bett om under alla år utan försökt hjälpa till i den mån jag kunnat. Jag har aldrig gjort henne illa fysiskt eller skrikit eller slagit hennes mamma eller nåt sånt. Jag har helt enkelt inte varit där och tyvärr låtit henne vänta o inte kommit, så visst har jag gjort henne illa. Det är jag fruktansvärt ledsen för och det kan jag aldrig sudda bort, även om jag försökt genom att  låtit henne få min hjälp ekonomiskt och genom att nästan  dagligen höra av mig  då jag hade metadon eller när jag satt flera år på raken i fängelse. Jag blir kluven nu när hon ber mig om pengar. Visst jag är hennes pappa men hon vill inte ha med mig att göra? Men pengar vill hon ha. Okey, Jag hoppas det leder till att hon någon gång kan förlåta mig så pass att vi kan ha en fungerande relation igen där vi i alla fall kan respektera varandra för dom vi är. Hon är min dotter o jag hennes pappa och att jag o hon åtminstonde kan prata i telefon istället för sms även om det bara handlar om pengar.

Jag har alltid stått på hennes sida och backat upp henne, det är mig hon ringde när dom snattat o bad om hjälp mm.Det är tråkigt att det förtroende hon en gång hade för mig inte finns kvar, för hon visste hon kunde fråga eller be om hjälp oavsett vad det gällde och jag höll käften om det om hon ville det. Nu handlar det om att bara för att jag är hennes pappa, vilket hon inte låter mig vara, så ska jag hjälpa henne med pengar om det behövs? Spelar det någon roll var jag skaffar pengarna? Ska jag få ett sms en gång i månaden o sen bara slanta i pga av min önskan att få tillbaks min dotter eller pga mitt dåliga samvete. När ska jag accepteras för den jag är? Hennes pappa, inte hennes bank? Allt det här gör mig väldigt kluven och jag kan bara hoppas att hon kan gräva ner stridsyxan någon gång och låta mig vara det jag helst av allt vill vara, På riktigt. Hennes Pappa. På riktigt. Utan att stå på minus en miljon…  Ha en bra dag. Patrik

by Patte Öhrn kl 19:44 15 kommentarer

15 kommentarer

  • Det tar tid att reparera en brusten relation. Det vet jag av egen erfarenhet. När jag var i din dotters ålder ville jag inte tala med min pappa och under långa perioder var det knäpp tyst mellan oss. Men så sakta under nästan tio års tid har vi kommit varandra närmare och i dag har vi en fungerande far och dotter relation. Men kom ihåg det är små steg i rätt riktning som gäller. Lycka till!

    av Therese 20 februari, 2009 kl 13:18

  • Du får ge henne tid. Relationen pappa-dotter är komplicerad nog utan droger och fast hon är besviken på dig för att du föll tillbaka så kommer hon säkert över det. Men det kanske är ett test också, för att se om du står pall för hennes besvikelse och hårda ord. Att du finns där i alla fall. Det reder sig nog ska du se.

    av Jennifer 23 februari, 2009 kl 19:01

  • Jag tycker att du är modig som vågar berätta om det här. Jag både tror och hoppas att ni kommer fram till en lösning båda två. Som föregående kommentatorer redan har sagt så tar det tid att reparera en trasig relation. Och visst är det kanske du som har mest att visa – men bara att du funderar i de här banorna på det här visar ju att du kommit långt redan! Var stark både för din egen och din dotters skull!

    av Jonathan 24 februari, 2009 kl 00:49

  • Jag tycker att alla era bloggar är så himla bra. Jag tar verkligen åt mig av varenda ord ni skriver.

    Du ska vara stolt som vågar prata om det här. Fortsätt så här!

    Med värme och kraft,
    Andreas.

    av Andreas 24 februari, 2009 kl 00:56

  • [...] blogg som en röst från de hemlösa fyller ett hål i bloggosfären. Patte skriver öppenhjärtigt om sin dotter, jag får en livshistoria och en Pattes sorg över sin [...]

    av Hemlösa-bloggen fyller ett hål i bloggosfären « Maria 24 februari, 2009 kl 08:48

  • En solig tisdagsmorgon tänkte man fräscha upp sin RSS-läsare med en ny feed eller två. Två minuter senare sitter man med en klump i halsen. Hårt…

    Önskar all lycka till Patrik och hans dotter

    av Essin 24 februari, 2009 kl 09:09

  • Starkt att skriva så öppet och ärligt. Jag tänker att det vore bra om din dotter läste din blogg.

    av Mia 26 februari, 2009 kl 08:20

  • Hej Patte…
    som dotter till en missbrukare så rör det mig verkligen att läsa det här…
    jag är 22 och har max haft kontakt med min pappa en gång var 3-4 år i ca 5-10 min det är då han kan få för sig att ta kontakt…när jag var i din dotters ålder försökta jag några ggr be om pengar när jag väl lyckades hitta nåt nr att nå honom på. jag var besviken och tyckte åtminstone att han kunde hjälpa till med pengar när han vägrade finnas till för mig.
    jag ser att du försöker och jag lovar dig fortsätt med det när hon blir lite äldre kommer hon inse vad det betyder…
    jag önskar att min pappa kunde försöka ta kontakt med mig..jag har inte pratat med honom sen 2006 och vet inte vart i sverige han befinner sig.
    jag lider när jag tänker på honom och hur han förstört sitt liv, jag tycker väldigt synd om honom och tänker ofta på hur ensam han är…
    jag önskar dig all lycka till med dottern din och ge inte upp!

    av Maya 27 februari, 2009 kl 21:51

  • Bara ett tips: När du skriver så långa blogginlägg som denna, så dela upp den långa texten i olika stycken så blir det mycket mer tilltalande och lättläst.

    Du har delat upp texten i två stycken. Inget stycke bör var längre än ditt sista stycke.

    Långa texter får många läsare att rygga tillbaka och sluta läsa.

    av Micke 28 februari, 2009 kl 12:30

  • Jag sitter här med tårarna rullande nedför kindena och läser din blogg.
    Jag är uppvuxen men en alkoholiserad pappa som i sina nyktra stunder i min barndom var en glad och leklysten om än inte så värst ansvarstagande person.
    Då tyckte jag verkligen om honom men när han var full och dråsade ner för trappan, skrålade och skrek då hatade jag honom. Det blev mitt sätt att hantera det hela, att se honom som två olika personer.
    När jag nådde gymnasieålder skilde sig mamma så att vi kunde ”flytta ifrån honom”. Deras relation var rätt isig vilket kanske färgade av sig på mig…
    Vi tappade kontakten allt mer, var lite som blyga främlingar för varann. Även om jag vet att han var glad och stolt över mig (hörde det via hans vänner) så hade vi kommit för långt från varann.
    Förstod till slut att han faktiskt slutat dricka (bl.a. efter en sängrökning där han var nära att stryka med) men då hade alkoholen redan slagit ut så många grå celler så det fanns inte mycket kvar av den man som en gång var min pappa.
    Han tog sitt liv till slut, efter branden fick han amputera ett ben och blev rätt handikappad, förmodligen hade han även fått besked om lungcancer och ville inte sluta som ett kolli utan egen kontroll. Ett beslut som jag på sätt och vis respekterar honom för.
    Jag kan sörja oerhört idag att han inte finns här som en vanlig pappa. Även om han skulle vara till åren tror jag att vi kunde haft mycket kul i hop idag när jag är vuxen. Vi skulle gått i skogen och plockat svamp, hjälpts åt att bygga på huset, han skulle fått lära mig allt det där han kunde och jag kunde hjälpt honom med annat.

    Jaha, vad hjälper det dig då? Vet inte, kanske inte alls mer än att du förhoppningsvis kan känna att du gör ett jäkla bra jobb som försöker, för det gör du! En dag kommer hon att inse det.
    Förstår att hon inte törs lita på dig och det gör säkert du också. Så småningom kanske hon blir så stor att hon kan stå på egna ben och inte behöver ”lita” på dig utan kan acceptera dig som du är. Om det känns fel att ge henne pengar så gör inte det! Det är inte dina pengar hon behöver det är DIG, men det är ju iof inte så lätt om hon håller dig på avstånd…
    Kan ju vara så att hon under en period inte orkar tackla kämpiga relationer utan av ren självbevarelsedrift väljer att avskärma sig och då får du acceptera det MEN det måste inte vara för evigt.
    Fortsätt vara ärlig och öppen med dina känslor så kommer ni
    förhoppningsvis såsmångom att kunna mötas igen.
    Om inte så kan du i alla fall känna att du gjort vad du kunnat!

    Om du har möjlighet så kolla filmen the Wrestler, handlar till viss del om just det du beskriver. Men jag hoppas att slutet kommer att bli betydligt bättre för er, det är du värd!

    Kämpa på!
    Kattis

    av Kattis 1 mars, 2009 kl 16:02

  • Hejsan Kattis! Vill bara tacka så oerhört mycket för dina rader, Du sa det jag behövde få höra, att jag på något sätt gör rätt som i alla fall försöker hålla kontakten. Även om det inte är enkelt då kommunikationen är enkelspårig så att säga. Vad gäller att ge pengar så hjälper jag till i den mån jag kan och så länge det finns ett syfte. Jag försöker inte köpa mig fri även om det hade varit enkelt om det varit så lätt. Jag beklagar att det inte varit lätt för dig med en alkoliserad pappa. Jag respekterar precis som du gör hans beslut att checka ut själv, det är väl så jag känner många gånger att det varit enklare att bara slå igen butiken och ta en överdos så hon får gå vidare utan mig men det är inte rätt då Jag både vill leva och dö så att säga och en sådan utväg kan knäcka henne ännu mer. Min äldsta bror tog livet av sig och jag vet hur jag känner det inför hans val. Hur egoistiskt hans beslut faktiskt var gentemot oss som blev kvar. Det går ju inte att ändra sig och komma tillbaka? Tack än en gång för dina rader och dom stärker mig i mitt beslut att kämpa på, Jag har mina problem men jag är också en personlighet som är färgad av det liv jag levt och även om jag skulle vilja ändra mycket som varit så vill jag vara den personen jag är med mina principer och värderingar som jag fått genom det liv jag levt. Utan dom så vem är då jag? Ingen som jag vill vara i alla fall för folk respekterar mig för den jag är inte för vad jag kunde varit. Kram Partrik

    av Patte 2 mars, 2009 kl 09:16

  • Det finns nog ingenting du kan göra i den här situationen men du måste ju tänka hur din dotter känner sig i sin sits också, min pappa var själv missbrukare hela min barndom och jag har inte förlåtit honom en, han svek mig gång på gång och att bara lägga sånt bakom sig är faktiskt inte lätt, att kunna lita på någon är jävligt svårt och när man väl gör det och bara blir besviken kan det kännas som att hela världen rasar ner! Ville bara säga lite om hur jag känner mig, men hoppas verkligen att det löser sig mellan er!

    av Lena 15 mars, 2009 kl 04:21

  • Det ekonomiska ansvaret man har som förälder är en del av föräldraskapet som är mycket påtaglig. Även om hennes mamma får bidragsförskott via försäkringskassan så är det inte så att de pengarna täcker upp allt vad det kostar att ha barn, speciellt inte i tonåren. Så det är bra att du skickar en slant när du kan.

    I grunden älskar man alltid sina föräldrar. Det gäller också din dotter. Tråkigt att du tänker att hon bara hör av sig när hon behöver pengar. Men tänk på att i de pengar hon får av dig finns också en omtanke från dig – och den känner hon, det vet jag! Hade hon klippt kontakten helt – alltså inte ens bett om pengar längre – då hade det varit ännu sorgligare.

    Kanske kan hennes distansnärvaro i ditt liv vara en drivkraft mot ett annat liv för dig? Och jag tror att så länge det finns liv finns det förlåtelse. Jag tänker på dig och din dotter.

    av Monika D 25 mars, 2009 kl 10:47

  • Hej Patrik.
    Nu har jag läst igenom alla dina blogginlägg, och redan från början slagits av att du verkar vara lik min pappa på något vis. Min pappa och mamma hade en tillfällig historia som resulterade i mig, och han dök upp som gubben i lådan lite då och då ända fram tills jag var 5 år och jag flyttade från sthlm. Sen började perioden fram till 16 då han lovade att komma och hälsa på men svek gång på gång, och sårade mig nåt så fruktansvärt.

    Det här med att du ger din dotter pengar är så himla fint gjort, men när jag var 11 år så bytte min pappa helt plötsligt mobilnr och adress utan att säga till. Jag fick gå till folkbokföringen för att hitta hans adress. Skrev ett brev till honom då, att jag hatade honom och att han inte var min pappa längre. Till svar fick jag 300 kr och hans nya nr ”ring om du vill”. jag hade blivit gladare bara han hade ringt mig utan att få pengar istället.

    Men min historia har en ljusning, idag är jag 21 år och förstår pappas kamp på ett helt annat sätt. Visst är jag jätteglad om han hjälper mig med pengar och så, men det som betyder mest är bara när han ringer för att prata lite. Jag hoppas din dotter en dag kommer förstå det här.

    Vad jag egentligen vill säga är att jag förstår dina skamkänslor när du återfaller i missbruk, eller när du inte har hört av dig på 3 månader. det är så lätt då att inte orka förklara sig, man vill inte ha gjort bort sig igen. Om min pappa lovar mig pengar till hyran, och sedan inser att han inte kan betala det p.g.a omständigheter han inte kan rå för, har han tidigare struntat i att höra av sig. Jag tror äntligen att han förstår att jag älskar min pappa, han är i första hand min far och absolut inte nån bank. Bara han berättar varför så kommer jag inte döma honom. Vi är alla människor och minst av allt perfekta.

    Sist vi sågs ville han bjuda mig på lunch, fast jag visste att han bara hade 100 kr. När jag istället bjöd honom tordes han knappt ta emot det, fast jag tror att han blev glad.

    Fan vad det här måste vara osammanhängande att läsa, men jag ville bara önska dig lycka till och berätta att det kan ändra sig för dig med. Ge inte upp, och ge kärlek först, och pengar sen.
    Kämpa på
    Kram!
    Nathalie

    av Nathalie 30 mars, 2009 kl 17:17

  • tack för dina ord natalie! Det var skönt att höra vAD DU KÄNDE… KRAM PATRIK

    av patte 8 januari, 2010 kl 23:57

Kommentera