Hemlös – Med egen blogg

Kort och gott: missförstånd utrett, tilliten återställd. Så nu kan vi sova gott. God natt!

Ja, du, J! Jag sökte ett svar, men fick tystnad. Och det säger mer än tusen ord. Men du behöver inte vara orolig. Jag har upplevt svek och besvikelser i hela mitt liv, så jag är ganska van och härdad. Jag bara glömde bort mig en kort tid, och tillät mig att sluta förvänta mig det värsta. Så det är ganska enkelt. Jag bara återgår till ruta ett igen, där jag inte litar på någon, för då kan jag inte bli besviken. Det är som med en strykrädd hund, den lär sig med tiden att krypa ihop på ett visst sätt, för att mildra sparkar och slag. Så bry dig inte om att gömma dig när jag visar mig, jag tänker inte fråga mer, har fått de svar jag behöver genom tystnaden. Så nu är allt som det ska igen, tillbaka till det normala. Vem fan behöver tillit?

Jo då, Annikka! Nog är det så, som du säger. Hela systemet är konstruerat som en pyramid. Längst ner är den breda massan, som alltid är lätt att offra. När man varslar om uppsägningar, när man lägger ner företag, etc., så inte är det dom höga direktörerna som varslas inte, utan de som utför själva produktionen. Och det tycks, som om ju sämre ett företag går, ju fler som sparkas, desto högre blir chefernas bonusar. Jag får inte denna ekvation att gå ihop, är det någon som kan hjälpa mig att räkna ut det? Kanske kan vår finansminister hjälpa till att lösa denna svåra räkneuppgift? Visserligen ser det inte ut, som om han själv var så lysande i matte, när dom gick till val, lovade dom 400.000 jobb. Fast dom glömde att nämna, att dom menade 400.000 FÄRRE jobb…. Och det är inte bara AMF, utan även AP-fonden som förvaltar våra ålderspensioner. Dom har det gått dåligt för de senaste åren. Men: gissa vad? Cheferna ska få både högre löner och bonusar, medan vanliga pensionärer kommer att få c:a 500 kr mindre att leva på i månaden. Anders Borg, hjälp till att lösa denna räkneuppgift! Jag måste lägga upp ett lager med lukta-gott spray, för jag står snart inte ut med den vidriga stanken av allt detta. Hela bunten står och hånflinar rätt upp i ansiktet på oss, medan dom med regeringens goda minne håller på och rusta ner tryggheten och välfärden i Sverige. Utom för ett fåtal förstås.

För övrigt vill jag tacka Fredrik, Ann.marie, Maria, Karin, Agneta, Marie och så alla andra underbara människor, som kom fram till mig i går, med snälla, uppmuntrande , oerhört värmande ord! Jag känner mig hedrad. Hoppas att ni läser min och de andras blogg i fortsättningen, så kan vi kommunicera även i fortsättningen. Och om ödet vill, kanske vi ses igen på samma plats om ett år.

När jag var bara en skitunge på 13 år och började smygröka för att det var tufft och imponerade på killarna, var det just för att det var förbjudet, som jag gjorde det i smyg. i dag är jag vuxen och kan göra vad fan jag vill, röka så mycket jag vill. Med åldern bör det förhoppningsvis ha tillkommit lite visdom, vilket ju i viss mån också har gjort, och jag inser, att jag måste sluta röka för min hälsas skull. Det stora misstaget jag gjort, är att gå ut på en blogg och berätta om det, i förhoppningen att det skulle hjälpa mig. Men det var ju inte så lätt… Så nu känner jag mig dum och misslyckad, och jag röker i smyg för att jag skäms över misslyckandet. Snacka om sluten cirkel! Tyvärr har detta misslyckande hindrat mig under långa perioder från att skriva på bloggen över huvud taget. Så från och med nu ska jag kämpa mot röksuget i tysthet, och tillåta mig själv att få misslyckas, utan att göra det inför publik. När jag kommit så långt, att det känns som att det går vägen, kan jag berätta om det då. Så nu kanske det lossnar, så att jag kan gå in när andan faller på, och skriva om annat i stället.

Kan inte släppa tanken på, hur korkade en del människor är. Nu när vi börjat bli ”definierade”, slår tanken mig plötsligt: om en definierad hemlös sover under en buske på Östermalm, har han/hon en högre definitions-status, än en som sover i Tantolunden på söder? Och om en hemlös avstår från att försöka få tak över huvudet och i stället fryser ihjäl på en parkbänk, har han väl gjort en välgärning, för han/hon har hyfsat till statistiken…. En plump mindre i välfärdsprotokollet. Har blivit kontaktad under den senaste veckan från flera håll och blivit tillfrågad att vara med i diverse projekt om hemlöshet. Med syfte att utreda och DEFINIERA vad hemlöshet innebär! Och med syfte att än en gång fläka ut mina högst privata känslor och angelägenheter, med frågor som t.ex. ”hur känns det att vara hemlös”, ” varför blev du hemlös”, ”hur får du dagarna att gå”, ”vad tycker du att man ska göra åt hemlösheten”, etc. Jag har ställt upp ett hundratal gånger på dessa ”projekt” vid det här laget, svarat på i stort sett samma frågor, och tycker härmed att nu får det räcka. Jag är färdigprojekterad och dessutom färdigdefinierad. Jag anser, att tidpunkten har kommit, när det är dags att sluta ställa dessa frågor till oss, och i stället ställa dom till ansvariga politiker. Det sorgliga är dock, att ni inte kommer att få några vettiga och konkreta svar, för då måste man först erkänna att problemet existerar! Om man skrev in i lagen, att samtliga politiker på alla nivåer, innan dom får sina förtroendeuppdrag, måste tillbringa ett par månader som hemlös och kämpa dag för dag på våra villkor, då kanske det skulle bli en förändrad attityd. Men det kommer tyvärr aldrig att ske.

Signaturen ”John” har vissa synpunkter på oss ”lyxluffare” som säljer denna ”blufftidning”, som han för övrigt aldrig mer tänker köpa. Men det är ju bra, för då spar han in 40 spänn, det räcker till åtminstone 2 cafe-besök. Annars hade jag tänkt föreslå, att vi som är så rika, kunde skramla ihop till en kopp kaffe åt honom. Och kanske en liten lektion i svenska språket? Det heter definition, John, och inte deffenition…. För övrigt svarade han på sin egen fråga; ”tre månaders uppsägning, hur tryggt är det”? Är det nån som ska skämmas, så inte är det Ingvar! Korkade idioter som snackar först och i bästa fall tänker sen, är det ju egentligen rätt synd om, för dom har nog inte ens vett att skämmas….

Jag tänker försöka glömma de senaste dryga två veckorna. Det här med att sluta röka, har på något vis hamnat på efterkälken. De senaste veckorna har präglats av smärta, brist på sömn, ångest och så mera ångest. Så jag lade ner projektet tills vidare. Mera ångest på grund av det, så klart. Men nu så… På med rökplåster, fram med lite djävlar-anamma, så kör vi. När så många andra har klarat av det, så ska väl fan jag också kunna det!!!!!  Jag vill inte dö eller hamna i rullstol, så det är dags att välja. Slut på ursäkter. Puh! Återkommer.

Jaha. Så har den första dagen gått . Och jag är inte mer rökfri än jag var i går… Jag har till stor del använt den här dagen till att komma med ursäkter för att skjuta upp det. Så nu har jag inga kvar. Har köpt rökplåster, tuggummi och inhalator, och tittat noga på dom i dag. Och det är väl i stort sett allt. Någon gång i eftermiddags tyckte jag i alla fall, att nu j-lar får det vara nog, det här paketet får bli det sista. Och sedan, när det bara var två cigg kvar, rusade jag ner till tobaksaffären och köpte nya. Jag blir nog ett svårt fall, är jag rädd. En god vän som försöker peppa mig, (som själv har lyckats sluta röka) föreslog en mycket enkel metod: att jag ska sätta rökplåstret på munnen i stället för på armen. Tack för det, Gunzan! Håller på att ladda upp med en portion ilska över mig själv och över att begäret ska få kontrollen över mig, i stället för tvärtom. Vi får se vad som händer i morgon.

Hej, alla som till äventyrs läser detta! Nu begår jag premiär som BLOGGARE! Lite annorlunda forum, det vanliga är att man kommunicerar med en person i taget, som är den enda som kan läsa det man skriver. Ja, ja, FRA och allt, men bortsett från storebror så. Men nu kan alla läsa, så det är bäst att hålla tungan rätt i munnen. Jag har bestämt mig för att börja min blogg-karriär med en sorts dagbok. Det är dags för mig att göra mig fri från ett helt livs (48 år) slaveri. Dags att bli fri! Så: Sluta röka. Hur det nu ska gå till. Det gör ju inget om andra kan läsa dagboken och kanske känna igen sig, Tar gärna emot glada och uppmuntrande tillrop. Jag är på det klara med, att det inte blir en dans på rosor, jag har gått igenom alla ursäkter för att inte göra det, och kommer säkert på ett antal nya. Men, sakta men säkert så. Jag börjar i morgon. (i alla fall med dagboken, så får vi se)