Hemlös – Med egen blogg

Libyen brinner folket mördas. Det vi vi just nu alla.

Igår inne i City gick en man oroligt kring. Vi fick kontakt för jag söker alltid blicken på någon vemsom som ser ut att ”ha” nåt fel.

Denna man var en utsatt de ”såg” jag med min instinkt. Han såg mitt sinnes inriktning och vi möttes.

Han är Libyer visade det sig. Människan från Libyen och jag inledde en mänsklig relation -ett plötsligt möte vilket är för mej en vardaglig rutin.

Libyen skulle åka samma linje 13 som jag.

Det är ytterst sällan jag ser en människa med den fruktansvärda tomhet och sorg i blicken. Libyen grät redan i mina armar på perongen i city. Vi omfamna varandra och klev in i den fyllda vagnen.

Fann snabbt 2 platser så vi kunde sitte bredvid varandra. Inte kunde han Svenska men vi hade en kontakt i förståelse ändå (vet inte hur det går till men då jag möter ”nykultur” finner jag alltid ett sätt att kommunisera)

Allt han önskade i denna sekund från sin själ var kärlek, nån som lyssnar, nån som förstår, nån som vill stötta, nån som ser. Han berättade om sina vänner i Libyen sin familj sitt folk. Detta var oerhört starkt hemskt fruktansvärt att bli motagare till.

Jag gjorde allt som stod i min makt att ge Libyen förståelse.

Detta möte är det starkast känslomässiga möte jag någonsin vart med om i min livsvandring med plötsliga möten.

Mitt i trängseln där vi satt bekräftar jag honom på alla de sätt jag kan. Jag smeker han på huvet, kramar han, gråter med honom, bemöter hans kroppsspråk och sinne som spegeln. Vi tar varandra i hand på hans kultur på min kultur på värdslig kultur. Tröstar gråter lyssnar.

Vi börjar närma sig Vårberg snart där han skulla kliva av. Då gör jag av erfarenhet: Säger till honom att du får nu Wiskey av mej. Då vi hade hittat ett sätt att förstå varandra förstod Liyben. Tog fram den Wiskey flaska jag hade. Vred upp korken och gav honom flaskan oavkortat med fast fokuserad blick. Den handlingen är mycket vanlig från andra kulturer att man ger varandra något från sitt Hjärta för att få den slutliga bekräftelsen att man är syskon så att säga. Inte fan vet jag om han någonsin hade druckit alkohol men det var det jag ansåg var det bästa för att visa min kärlek till människan. Han tog en klunk och hans sinne lättade upp. Inte av alkoholen! nej men utav den gesten.

Så tittade vi på varandra och Libyen rotade i sin lilla väska. Tog upp en i plast inslagen stor smörgås. Den började han vrida till två smörgåsar. Men i hans utsatthet funkade det inte riktigt så han gav mej den plastinslagna smörgåsen och jag fullbordade det påbörjade. Våra blickar möttes och nu såg jag lite glädje i hans blick. Nä hans sinne lättade än mer upp och nu sken han medans jag tog en jättetugga på min smörgås. Nu var vi framme i Vårberg och vi gav varandra en jätte varm kram och ja grät lite men bemötte hans upplättade gladare lugnare sinne ändå.