Hemlös – Med egen blogg

Fnittrade åt människan som satt längs ned ensam i en kupe på Tunnelbanan.

Ja var där och såg hur tjejerna liksom försökte sätta en ettiket på denna individ och ja tror ettiketen blev nånting som:

”Vet säkert inte ens vart han befinner sig”

Själv var ja otroligt sliten och trött! Snart framme i Ropsten i vicket fall. Röksugen hungrig å jävligt grinig. ”ROPSTEN AVSTIGNING FÖR SAMTLIGA, SLUTSTATION.

Dörrarna öppnades OCH SMALL IGEN DIREKT. O där stannade mekanism å minuten gick möjligtvis.

De gick en susning först genom folkmassan som vänta att dörrarna snart skulle öppnas, men icke!

Då hördes en stegrande ÅNGESTPUST fr massan Medborgare särskilt från de yngre Tjejerna. Människan som satt längs ned rörde sig inte!

E han död eller? tänkte nån! eller några. Ångestpusten kom åter och då rörde sig mannen längst ned i vagnen o gick fram till en av  dörrarna. Nån sekund senare när alla liksom tänkt fortsättningen att nu åker vi back med den ”dära”

Han studerade liksom väggen och svara på dom som skrek: ”öppna!!! öppna!!!” å sa:

Använd nödöppnaren sa han och drog ner akutluckan till dörrarna o vred om. På så vis öppnades det fler dörrar av folk som vågade TA SIG UT  folket! Öppnade dörrarna längs hela denna långa vagn. Människan i fråga var jag som inte sa ett ord till för människan där under deslitna va som berättat trött som fan.

Men i rulltrappan ner mot Ropstens Bussterminal gick folk förbi och vände sina huvuden till mannen  med en härlig go blick i neonögat!

Men som brukligt va det dom yngre som visade sin tacksamhet! Folk i min ålder såg ja överhuvudtaget inte. Men okey! man kollade inte för  ja va ju deslitna.