Hemlös – Med egen blogg

Första gången (gångerna) var alltid på söndagar. Då plockade vi svamp där eller så gick Pappa Mamma lillbrorsan och jag på världshuset och åt glass i höga glas och blev pinsamt ”tvungen av fullare och fullare föräldrar sjunga ”inatt jag drömde något som ja aldrig drömt förut” Det enda där då var en stor skog och i kanten av den stora Herrgårdar och värdshuset. Visste aldrig i förväg om ja skulle få glass i glas eller bli lärd i vad svampsorterna hette.

Andra kapitlet var när Turkungarna kom i stora lass till då det nybyggda stora förorterna, jag var 16 år och tog mot dom, smällarna alltså! Fan va vi fick stryk av dessa krigsbarn! Gissa om dom tog förorterna en efter en och brudarna. Turkungarna kallade oss ”Jävla Svenskjävel” och anföll oss avensjuka svennar. Men tiden förändrades i detta ni vet… så…

Nu är det 100% säkert att det är tredje gången gillt! Jag befinner mej på sjunde våningen på Forvägen och har en underbar utsikt från Lises lägenhet. Sitter här och väntar in henne! Hon tog nämligen ett extra arbetspass, icke oväntat av en mamma med två barn och ”standardinkoms” låg alltså; där var krona extra betyder mera mat mera ”ställa på bordet till midda” Jag lider med hennes kämparanda och önskar ja kunde hjälpa mer! Men livet -oavsätt om det är ett påhittat system vi lever i vilket det är! Vårat system att leva är mycket långt från det som finns inuti oss! Instinkter av de bästa, känslor, att vara, mättnad och jakt! Det är våran egentliga natur och den går fortfarande att träna upp men det krävs…. hihihi.

Men livet…var och en får leva sitt liv (i grunden). Du och jag kämpar på i våra egna små kamper! eller hur! Nu kom Lise och hunden Zinky hem och jag avslutar detta med… Jag befinner mej i den Harmoniska Byn Fittja! Jo de e så sant som de e sagt. För de ska ni veta! Här frodas gemytligheten helt öppet, små grupper av skiftande ålder samlas dagtid runt det lilla centrumet och samtalar om dittan å dattanså härligt harmoniskt! Detta skulle vara var Svensk skyldighet att få uppleva denna sfär i jämnförelse med mera helsvenska förorter som tysta kvävda av ångest och nedtryckthet lyser i alla fall… 

Imorgon klockan 0600 stänger jag Lises dörr från utsidan för denna gång, sätter mej på buss 172 och åker ”hem” till flugorna…