En vardaglig bussresa i det blå
fredag, 20 mars, 2009 by John Arthur EkebertBussen från Södermalm bromsade in och fler resenärer en som egentligen fick plats trängde sig in. Min idag minimala väska for upp nu i spädbarnsgrepp men vadå! Spelmaskin hade vila, mina vardagliga “övriga” hade jag också dumpat på redaktionen. De enda som fanns i väskan var en halvdrucken kvarting Rosita plus trassellhögen och “Skrivmaskin”.
Gick och lade mej så sent som halvfem i morse, nu var klockan kanske snart åtta och ja hade ialla fall vart vaken i 90 minuter. Först i trans men efter ett intag i sovandes ställning av dom vanliga brödbitarna med lite lägg på tog duchen bort resterande trötthet plus förstås det forsatta härliga måendet gjorde att min iver höll sig där, lika som igår torsdag, på alerten alltså.
Så ser jag henne!! Hon ser lite åt mitt håll hennes hår är färgat vackert svart och kvinnan såg i håret ut att vara ny frissad. 
Jag blir vet inte vad men hennes ögon är mycket vackra och dom liksom gnistrar och bländar mitt sinne tror jag och sätter kepan lite på sne och skjuter ner den ytterligare lite så ingen av övriga resenärer ser att jag bara ser på henne. Vinklar ner huvudet så pass att våra ögon, kvinnans och mina inte möts.
Och jag tittar, vips höjer jag skallen och inbillar mej, drömmer att hon på något vis gjort detsamma när våra ögon i en bråkdel möts. Blir bländad igen så ja sjunker ner tittar i taket tittar ut tittar o tittar igen, hon ska kliva av där Sankt Eriksbron börjar.
Bestämmer bums att göra detsamma. Vilka vackra spiror i de blå när hon där går. Stannar! Skit de va inte bra! Hon ska gå över till andra sidan.
Ska jag göra detsamma? Har ju förberett min fråga till kvinnan.
Nä jag kan inte stanna så här nära där vi klev av och förfölja henne, de går ju bara inte.
Hon kör kanske en fint? Hon kommer nog gå på motsvarande sida så vi kan forsätta snegla så som vi (Jag) gjorde på bussen
Hmmm? Vänta nu ett tag! Ja väntar si så där en tio femton meter innan jag vinklar synen över st eriksgatan dit hon bara är, för vad ska hon annars tagit vägen?
Det ligger väl någon butik där kanske men ingen e väl öppen än?
Vänder mej om kvinnan är borta? Skit också!
Äh! Ja passar på att kolla ner i vattnet på isen! Oj? Där verkar allt möjligt hamnat? Undrar vad det där är för något? Och de där å de å de.
Sen springer jag till nästa hållplats när plötsligt nästa blåa buss är jämsides med mej.
Visst ja han ju opp den! Sjunker ner någonstans på bussen och bara njuter av denna härliga dag. Kan en fredag börja så mycket bättre?
Men vad var det jag nu hade tänkt att fråga den ståtliga vackra tjej i nyfrissat svart hår med gnistrande ögon och blåa jeans? Ja gissa det ni 0m ni kan!
Hej hopp ! Ha det idag ni med!
Den blomstrande “hemlösaindustri” vi har i Sverige idag, är ett praktexempel på kapitalismens och dess underhuggares girighet.
Där tjänar människor sina pengar i sin meningslösa karriär och i den blir det viktigare att hålla människor kvar i ”utanförskapet” än att hjälpa dem in. För skulle alla människor få komma in skulle karriären inte bara vara meningslös, utan även värdelös.
Den viljelösa debatt som pågår om våra hemlösa medborgare, handlar om “vård” istället för om det primära problemet för hemlösa (avsaknaden av ett tryggt hem att gå till). Där det som idag kallas ”vård” och ”hjälp” skulle göra någon skillnad. De allra allra flesta hjälpare verkar i sin egen trygga lilla värld glömt bort den bostadsbrist som råder på billiga hyresrätter. Bostäder som skulle göra att människor inte dagligen vräks av de höga och ständigt stigande boendekostnaderna.
Det våra politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer hellre gör, är att sitta tysta i knä med nappen i mun på kapitalet. Och på detta sätt hålla de monetära systemen uppbyggda runt våra hem/bostadslösa igång för sin egen överlevnads och karriärs skull.
Ett urholkat argument för att hemlösheten är svårlöst, är att den är så komplex. Det komplexa i denna fråga är att regeringen, kommunen, olika myndigheter och frivilligorganisationerna har olika definitioner på vad en hemlös är, utifrån hur bidragen för att ”hjälpa” hemlösa fördelas mellan dem.
Om vi använder oss av Socialstyrelsens definition, de som får i uppdrag av regeringen att sammanställa hur många hemlösa människor vi har i vårt land. Den definitionen borde då i rimlighetens namn vara gällande över lag. Men Socialstyrelsen räknar bara de bostads/hemlösa som haft kontakt med en myndighet eller någon organisation relaterad till hemlöshetsfrågan under en mätvecka, där den senaste siffran visade på 17 800 hemlösa i vårt land.
Använder vi oss av forskning som finns på området under samma definition som socialstyrelsen använder sig utav, då visar det sig att bland annat drygt 400 000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel, där totalt 46 000 unga föräldrar saknar ett eget boende enligt bostadsforskare Sven Bergenstråle.
Vidare säger Bergenstråle: Att det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende.
Hur kan vi som har ett tryggt hem att gå till, tillåta oss att vara medlöpare till att hyrorna ideligen kan höjas och att våra nybyggen inte är att tänka på för allt fler människor i vårt samhälle. Detta på grund av de orimligt höga inkomstkrav vår gemensamma allmännytta kräver för att vara aktuell för ett kontrakt.
Detta kan bara fortgå på så länge vi har politiker och tjänstemän som inte följer vår grundlag, där det står inskrivet att bostadsbeståndet ska tillgodose varje medborgares “rätt till bostad”.
För det kan väl ändå inte vara meningen att vår regeringsform inte ska gälla för våra mindre bemedlade människor. Ska denna författning heller inte åtlydas för de människor som har det svårt med tilliten till samhället, är sjuk och inte själva förmår att klara av samhällets allt hårdare krav på oss som individer? Ska denna ständigt ökande i antal individer slängas ännu längre ut ur det?
Och nu när det dagligen vräks människor till hemlöshet och redan finns hemlösa individer, är det då meningen att självgoda människor ska förtjäna dessa smutsiga pengar i sina för etablerade människors sysselsättningsbaserade verksamheter, för att vi fortsätter att kasta ut ny föda åt dem?
Rolf Nilsson
av Rolf Nilsson 20 mars, 2009 kl 21:34Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Det var ord och inga visor
av brellen 21 mars, 2009 kl 18:58Klart man blir nyfiken på frågan du ville ställa…
av Pia 23 mars, 2009 kl 13:34Spännande läsning! Och fint skrivet. Men vill veta frågan…
av Maria 24 mars, 2009 kl 12:17De organisationer som är uppbyggda kring hemlösa har en osmaklig förmåga att göra några få utvalda till reklampelare åt sina vinstdrivande rörelser. Detta görs till exempel genom att sysselsätta hemlösa i olika projekt som sökt och fått pengar, pengar som sedan betalas ut som löner till högt uppsatta och ”goda” människorna inom organisationen. Därmed blir även den hemlöse ett slags alibi för organisationens fortsatta överlevnad, dock utan att vara mindre hemlös.
En annan trend är att utse lämpliga personer till ”brukarråden”. Dit handplockas fogliga hemlösa av etablissemanget för att representera sin ”grupp” av individer. För hur skulle det se ut om det i demokratisk anda fanns människor i rådet som uttalade sig kritiska till de system som är uppbyggda för att hjälpa hemlösa? Det skulle ju också i förlängning innebära att den sanning de allra flesta hemlösa ser och lever i, präglad av diskriminering och underkastelse, ytterst sällan kommer på tal eller förs vidare uppåt i hierarkin från dessa råd.
När någon gör detta så byts denna person helt enkelt ut efter tag, om denne inte anpassar sig, förstås. Ingenting får bryta mot våra sedan länge invanda idéburna tankesätt kring hemlöshet och hur vi bäst hjälper hemlösa. Istället behandlas frågor i dessa råd om hur bra, välvilliga och fungerande olika myndigheter och organisationers är.
Men om organisationerna nu är så välfungerande, hur kan det då komma sig att antalet hemlösa ökar från år till år, och att hemlösheten sprider sig både upp och ner i åldrarna? Detta trots att makten, med hjälp av olika definitioner på vad en hemlös är, försöker dölja den bistra sanningen. Men allt detta handlar väl bara om att förhindra kritiska röster om hur makten arbetar för att kvarhålla sin dominans.
Om vi anser att vår befolkning, de som inte är hemlösa, behöver ett tryggt hem, ett privatliv, en vid behov fungerande vård (omsorg) och en inkomst för ett någorlunda fungerande liv – hur kan vi inte se att hemlösa människor har exakt samma behov?
Rolf Nilsson
av Rolf Nilsson 26 april, 2009 kl 23:10Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86