Nu är klockan 23:49 och det var tänkt att jag skulle ägna hela kvällen till att förbereda mig för två upp gifter som jag ska fram föra imorgonbitti i min engelska C klass. Jag tyckte jag hade fett häng på allt tills en granne som jag blivit kompis med sms’ade ettt par gånger och jag märkte att det inte var riktigt som vanligt.
Normalt sett så brukar jag kunna säga (i alla fall till de flesta, att jag har studier som jag måste bli klar med), men jag märkte att det inte var som vanligt och efter att ha sms’at ett par gånger till tillhonom och sen träffat honom, så hajade jag ju att han mådde fett skitdåligt.
Och då kommer ju dilemmat: Ska jag skita i en vän som mår fett ruttet, bara för att försöka bevisa för en lärare att jag kan något som jag vet att jag kan? Jag har inga som helst problem med att prata, lyssna på, läsa eller skriva engelska. Jag kan det flytande på alla de planen, så ska skita i min vän bara för att förbereda mig på att bevisa för min lärare något med en uppgift som egentligen inte, enligt mitt tycke bevisar så mycket om mina engelska kunskaper.
Jag har en syster som bott i england i över 20 år, mina bästa vänner pratar engelska för att de är Irländare och Kanadensare, och de har aldrig kommit med några klagonål på mittn engelska, tvärtom så har jag fått mycket beröm.
(förutom att min systers barn. I alla fall två av tre tycker att jag har lite för amerikansk accent, men det är lite svårt för oss som bor här att inte få lite av det med tanke på alla tv program vi har här.)
Men skit i allt det här självupplyftande snacket, för det är inte poängen. Utan poängen är ju om jag ska skita i en vän som är under isen p.g.a. att jag måste färdigställa någon slags betygsgrundande engelsk jibrish för att få de poäng som jag tycker att jag är värd… Eller ska jag försöka lägga min energi på att få min vvän att tycka att han är värd det han är värd?
Jag beslutade mig för det senare, och jag får väl se hur det går imorgon… Om jag kan svamla mig fram till något som mildrar den hårda dommen som ett dåligt förberett skolarbete ger. Den är i alla fall hård för mig som nu är 42år och ska bli 43 om 1-2 månader, och som aldrig gick i skolan eftersom mina lärare i ettan och tvåan tyckte att jag var en konstig och jobbig jävel som inte kunde sitta still, så innan jag hade börjat tredja klass hade jag hunnit gå i 5 olika skolor.
Det trots att jag junde läsa skriva och räkna all fundamental matemetik i flera år innan jag ens fick börja skolan när jag var 7… Och det får mig att undra lite över vad skolsystemet är ute efter att hitta för egenskaper hos sina elever!? Jag har till att börja med märkt att det har såå jävla mycket att göra vilken lärare man och vad han tycker om en att göra, vad man får för betyg. Det måste ju vara ett fundamentalt fel. Eller hur? Men jag inser ju också svårigheten att komma åt det problemet. I alla fall så länge man måste ha det här betygs systemet vi har, och det kanske man måste… Eller?
Men visst blir det lite skevt när betygen blir beroende på vilken ekonomi man har i grunden, eftersom studielånen inte räcker att leva på mer än 2 veckor. I alla fall för mig med en hyra på 4500kr/mån och medicinkostnader, och skulder, och så dåliga tänder och dålig hälsa… Som förvisso kommer sig av ett dåligt leverne, så jag kanske ska skylla på mig själv att jag måste jobba så mycket för att komma ikapp allt det att jag intye har tid att lägga ner det arbete som skolan kräver för att jag ska kunna bevisa att jag vet och kan det jag gör, och att jag fattar det som jag får vet som är nytt!?
Saken är väl att det hela är ett stort_!?_. Och vad det nu är kan varken lärare eller rektorer eller elever räkna ut de närmaste 400åren, så därför tror jag att jag gjorde rätt i att satsa på att min granne och vän skulle må bättre ikväll!!
Y por lo tanto, estoy el vecino que este el vecino… y por lo demás… Hasta luego, chicos y chicas!!!
And yea, I’m so full of it, but like a rockin’horse, I don’t know what to do with it! It’s like stuck where it is!
Mvh. Edgar Tedro.
