Samma resultat hur jag än gör

torsdag, 25 juni, 2009 av Anders Berg

En liten förklaring i hur mitt liv är och tråkigt nog förblir. Jag gjorde en polisanmälan igår precis som mot väktarna för en vecka sedan. Än har jag inte hört något. När svaret väl kommer blir det nog som vanligt ett kuvert innehållande ett papper där det kommer att stå utredningen nedlagd i brist på bevis. Och hur gärna jag än vill ta saken i egna händer och ta tillbaka det som dom stal från mej ”jag vet ju vilka dom är”. SEn kan jag göra som vanligt och döva min ångest mina smärtor och skam i droger. Men hur jag än gör är det ändå jag som förlorar slutändan .Jag får ju inte bli arg då blir jag av med metadonet medans en av dom som rånade mej får behålla sitt jag går ju inte att lita på just nu känns det som skallen vill explodera.Alla kan vi käka skit ett tag men till slut tar det stop. Vad tar man sej till i ett sådant här läge. Om jag fortsätter spela snäll hund kommer jag gå sönder inombords. Droger lindrar tillfälligt men verkligheten finns kvar. Hur får en som jag rätt ? Är det någon som vet snälla

av Anders Berg kl 16:08 11 kommentarer

11 kommentarer

  • Kanske får du aldrig rätt. Rättvisa är få förunnade. Men orden är ett sätt att svara, orden står här och många läser. Kanske funderar någon över sitt beteende och sina förutfattade meningar om andra människor. Kanske ändrar någon sitt beteende nästa gång. Och du får fina tankar från många håll.

    Så ge aldrig upp.

    av Molnet 25 juni, 2009 kl 16:37

  • ja, jäklar!! Brist på bevis är ju det vanliga. Tyvärr räknas man inte till så mycket som missbrukare, men jag kan bara säga att det du skall försöka orka göra är att stå på dig, gör en anmälan då du har orsak till det, då har du i alla fall gjort det och inte liksom struntat i dig själv, vad som hänt dig, din kropp. Det är viktigt att försöka hålla kvar nån slags”tycka om sig själv grej”, men där är jag själv fel person att säga hur man gör, men jag tror mig vara på rätt väg nu.. Att vilja hämnas är ju första tanken, men en dum en, som du själv skriver, så är det just DU själv som förlorar på det i slutändan. Ilskan är en svår grej att hantera, i synnerhet i ditt fall extra svårt att orka med, kan jag tro. Men för sjutsingen, försök orka vara kvar och kämpa för din egen skull, du har ett liv som du kan göra något bra av ännu, du har ett värde som människa oavsett vad du gjort och hur du ser ut osv. Kram.

    av Camilla 25 juni, 2009 kl 16:53

  • Ge inte upp. Verkligen inte. Låt dem inte vinna.

    av Jonathan 25 juni, 2009 kl 17:46

  • Jag tror att du behöver en personlig assistent. Myndigheter av alla de slag opererar med förtroende och respekt som kapital – om du inte utstrålar varken det ena eller andra blir du snabbt offer för myndighetsutövning, medan en medborgare som inger bådadera är svårare för myndigheten att hantera på ett maktfullkomligt sätt.

    Om du hade en PA vid din sida som hjälpte dig att hävda din rätt skulle du sannolikt få större gehör.

    Samma PA skulle också kunna hjälpa dig att fokusera på prioriterade aktiviteter (drogfrihet, mat, sömn, hygien, yttre uppenbarelse etc) – problemet är att denna PA inte existerar, det finns inget sådant individuellt anpassat system inom ramen för välfärdssamhället – våra fina sociala myndigheter etc har bara råd och dåd att fylla i kryssrutor och undvika budgetöverdrag.

    av Johan 25 juni, 2009 kl 18:59

  • Personliga ombud eller sk ”kontaktpersoner” har man rätt till som hemlös enl. socialtjänstlagen SoL!

    av J 25 juni, 2009 kl 19:57

  • Javisst, och hur många timmar per dag får man hjälp av en sådan? Gissar att kontaktpersonen mest är en maktlös sympatiperson (anträffbar på telefon mellan kl 10:30 till 11:30 alla dagar utom helger och onsdagar), i bästa fall, och en maktutövningsperson i normala fall.

    Ursäkta om mitt förtroende för de sociala myndigheterna är snudd på obefintligt.

    av Johan 25 juni, 2009 kl 20:03

  • …Ursäkta om mitt förtroende för de sociala myndigheterna är snudd på obefintligt…

    Johan vet vad han snackar om!!! Delar din uppfattning till 100.

    Men du glömde:
    …Personen du söker är inte anträffbar pga tjänsteresa, återkommer igen på fredag kl. 11.30.

    …Ringer tillbaks på fredag 11.30.
    samma röst svarar: Personen du söker har gått för dagen, återkommer på måndag…

    av Wicky 25 juni, 2009 kl 22:10

  • Hej
    När jag läser din blogg blir jag bara mål lös. Att det finns så mycket svin i Sverige som bara tänker på sig själv och inte vill se att folk behöver hjälp det är sjukt. Vart tar Sverige i vägen…. Ska det vara så här???
    Jag läste här om Kontaktperson. Jag själv är kontaktperson för en kvinna och jag hjälper henne med allt och jag vet att hon är mycket nöjd med detta.
    Jag gillar verkligen din blogg.

    av Alice 26 juni, 2009 kl 08:24

  • Visst kontaktperson vore ju bra. Jag tror dock aldrig staten skulle godkänna detta chansen är nog en på miljarden om ens så mycket. DEt värsta är nog ändå att jag måste se honom varje dag ”flinandes han vet ju mina restriktioner”. Han kan ju göra istort sett hur han vill medans jag måste ta skiten. Detta retar mej enormt. Jag hoppas bara tålamodet räcker.Man kan inte ta hur mycket skit som hellst. Eller har jag fel?

    av Anders 26 juni, 2009 kl 10:13

  • Men hur fungerar NA? Det här kanske är en total lekmannafråga, men är inte en stödperson, som själv gått igenom problemen, en av komponenterna i AA/NA?

    av Jonathan 27 juni, 2009 kl 15:14

  • AA/na fungerar på det sättet att man har en sponsor som man kan ringa. Man kan ävaen ta sej till ett möte som hålls flera gånger om dagen runt om i stan.Tråkigt nog räknas vi Metadonister och subutexpatienter som drogfria enligt större delen av den rörelsen vi ses fortfarande som aktiva narkomaner ´tråkigt nog Det finns ett tolvstegshem för metadon o sub patienter i stockholm där jag varit. När jag frågade personalen där hur jag skulle bete mej på namötena tyckte dom jag skulle ljuga och påstå att jag inte hade metadon aa/na bygger på ärlighet så för mej gick det inte riktigt ihop däremot inget ont emot na allt som hjälper en att leva drogfritt vad det än må vara så är jag för det 100 procent

    av Anders 27 juni, 2009 kl 15:40

Kommentera