NÄR BLIR JAG MÄNISKA
torsdag, 25 juni, 2009 av Anders BergFick många kommentarer a svar på mitt senaste inlägg. Tråkigt nog många med den traditionella synen av missbrukare. Som att vi inte har någon koll alls på vad vi pysslar med jag har gått imellan många bråk och inte fått någon kniv i mej hitills. En annan sak jag hänger upp mej på. Det spelar ingen roll hur många år som kommer gå narkotikan har satt sina spår i mej och mitt sätt. Ska jag då ses som missbrukare resten av livet.När blir jag mäniska igen. Missbruikare skiljer sej inte så mycket från alla andra förrutom drogerna och skadorna dessa orsakat. När jag var drogfri två år blev jag fortfarande stoppad av polisen utan orsak. Tänk på det galningar finns överallt. Men missbrukare är inget annat än mäniskor med problem. Har jag rätt eller fel?
Du är och förblir människa per definition. Din (offentliga) identitet däremot, den etikett som just nu är *missbrukare*, är föränderlig – om du vill. *Viljan* är central. Om bara viljan finns kan allt hända – om den inte finns, ja då blir du kvar i din värld som etablerats för dig och av dig.
Så, vad vill du? Vem vill du vara?
av Johan 25 juni, 2009 kl 14:47Anders
av Ulla 25 juni, 2009 kl 15:14Du är människa och ska behandlas precis som vem som helst. Det är vad Du gör nu som räknas inte vad Du har gjort. Jag kan känna förakt för de ”tattarbarn från Stureplan” som springer runt här nu. Höga som hus men med ”pappas” kreditkort i fickan och ”pappans” vänner med makt.
De kan faktiskt skrämma skiten ur mig, inte Du!
Allt gott till Dig!
Anders…. Du är alltid lika mycket människa som vem annan som helst!! Men jag förstår hur du menar, känslan av att inte vara lika mycket värd som andra ”vanliga”. Man är utanför som missbrukare, man blir nedvärderad, man räknas liksom inte, det är fasansfullt att det verkligen är så. Men det är sanningen, men nu är ju du på god väg att ändra på dig, det tar tid att bli accepterad i samhället igen. Jag själv har, även som den tjej jag är, gått in i slagsmål och ”hjälpt”, gjort det jag kunnat. Jag har jävligt svårt att bara titta på vad som händer…Jag anser att alla borde ingripa då man ser något fel. Kram.
av Camilla 26 juni, 2009 kl 06:52Tack till Camilla en som reagerar som mej. Jag har ett minne från när jag var yngre jag och ett gäng polare hängde någonstans (jag kommer ej ihåg var). Plötsligt kommer ett annat gäng som var ute efter en av mina vänner. Alla såkallade vänner försvann kvar stod killen som skulle få spö och jag. Stryk fíck vi men stoltheten klarade sig oskadd jämfört med våra sk vänner. Det behövs fler som du. Man kan prata om sej blå om det, Men sålänge vi inte gör något gör vi ingen skillad. Eller?
av Anders 26 juni, 2009 kl 10:23Ja, det är alltid mycket lättare att snacka eller skriva hur man borde och inte borde, men inte så många agerar då det verkligen behövs ett ingripande. Jag har alltid i olika situationer försökt tänka mig in i personens känsla, den som är i pisset just då, hur skulle jag vilja att andra gjorde om det var jag som låg på gatan och blev slagen och sparkad… naturligtvis vill jag att NÅGON, vem som helst, skall göra NÅGOT!! Skrika eller vad som helst, få det avstyrt. Som du skrev har jag heller aldrig fått kniven i ryggen, trots att jag ”gått emellan”. Om det sen beror på könet, det vet jag inte. Nä, jag blir förbannad faktiskt.
av Camilla 26 juni, 2009 kl 10:56Från en sak till en annan, kan jag som ej bor i Sverige prenumerera på Situation Stockholm…eller? Jag vet inte vad jag ska säga som skulle få dig att orka ”hålla igen” mot han som stal dina stålar… Frustrerande att se han flina där inärheten… Usch!! Men fortsätt tänka på DITT BÄSTA! Vi hörs.
Killen går på ett metadonteanm inte långt från mitt eget team. Ang att få prenumerera på tidningen från utlandet ska det tydligen gå vet inte hur men jobbar på att ta reda på detta. Jag blir glad att höra att det finns personer som tycker som jag och inte sticker huvet i sanden ha det bra så länge så hörs vi
av anders 26 juni, 2009 kl 11:13