Situation Sthlm
Mot nollpunkten
Jesper Waldersten

Mot nollpunkten

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Konstnären Jesper Waldersten sorterar veckorna genom att prata högt för sig själv under hundpromenaden. I sin ateljé i Mariefred är innertaket fyllt av bilder inför ett nystartat konstprojekt, golvet och en pelare med korta citat och två skrivmaskiner står laddade med papper. För i ateljén ska det fan jobbas. I slutet av maj öppnar utställningen Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren Jesper Waldersten på Kulturhuset.

Det står ”Idioter att hämnas på” skrivet med svart tusch på baksidan av en paketerad tavla som står på golvet i Jesper Walderstens ateljé, ytterst i en bunt med andra tavlor lutade i utrymmet mellan kortväggen och arbetsbordet direkt till vänster innanför dörren. Det är dock inte verkets titel.

– Nej. Ibland kommer jag på saker jag måste skriva ner och så tycker jag att det ser roligare ut om det står på en tråkig kartongbit, det blir nån sorts laddning – vad finns i den här kartongen? Det var nåt pojkstreck jag skrev ner för nån tid sen.

Det finns andra skrivna fraser i ateljén, bland annat på golvet och på en vit träbalk: ”Måste lyssna mer på mig själv när jag skriker”, bland annat. I ena hörnet av golvet syns Kents logga, den ser ut att vara sprejad med mall. Ett annat citat från golvet fastnar i minnet: ”Svara mycket obehagligt på mail som kommit fel”.

– Jag gillar såna sjuka uppmaningar.

I en öppning på baksidan av kaminen ligger några stenar i olika storlekar, på somliga är det ditmålat någon detalj för att fullborda verket, på andra inte. På golvet mitt emot arbetsbordet, precis till höger om byrån och arbetsplatsen där en anteckningsbok med illustrationen Vagina dentata ligger uppslagen för allmän beskådan, står en Fender Stratocaster lutad mot en liten Voxförstärkare. Det är Henrik Schyfferts gamla gitarr som han spelade på med Whale, Jesper Waldersten köpte den en gång på en välgörenhetsauktion. Men han spelar nästan aldrig på den.

– Jag har aldrig gillat idén med att en ateljé blir till en mancave med en massa distraherande grejer i. Här ska fan jobbas.

Han har två ateljéer, den andra ligger ute på Stallarholmen och är mycket större än den här och det är där han målar med olja.

– Det här är en skrivarstuga och start och mål, där borta är måleri och kladd. Att det passade bra för Jesper Waldersten att vi ses just den här veckan i början av april beror delvis på att han är gräsänkling – om man inte adderar ateljéhunden Pollock till ensamhetsekvationen – och har avsatt tid för skrivande.

Vad är det du skriver?

– Jag håller på och skriver på en grej inför ett projekt som inte riktigt är klarpratat ännu så det kan jag inte säga så mycket om, tyvärr. Men det bygger mer på ord än bild, så mycket kan jag säga.

Vi går upp några trappsteg till två stolar vid fönstret i det övre etaget, det är en av de första vårdagarna och det går att ha ett fönster med en liten glipa utan att det blir för kallt inne, solen kommer tvärställd in genom rutorna. På båda sidor av nocken i det brutna, vitmålade taket sitter fotografier. Om man följer Jesper Waldersten på Instagram – drygt 40 000 personer gör det – så är det uppenbart att det är någonting som pågår här, en process som är i gång, det har börjat arbetas med någonting.

– Jag kan inte säga så mycket om det heller… Vi håller på och skriver kontrakt – det är muntligt bokat och handslag på det. Det blir nytt, jag börjar där jag står nu – jag plåtar ju av mina anteckningsböcker mycket nu och det börjar där, sen får vi se var det hamnar om ett år. Målet med utställningen – våren 2019 är planen att den ska upp för allmän beskådan – är att om man som vilsen 17-åring går dit så ska man vilja vara där hela dagen och ”sen gå därifrån med sin anteckningsbok och känna att ”jag kan också”.

– Nån form av massiv kreativ chock är det väl inte att tro annat än att det blir. Det kanske blir 50 stora verk, eller 40 stora verk. Sen kanske det blir väggar där det blir mer collage eller processen eller Instagram eller skisser. Jag har inte bestämt än, men det kommer vara varierande. Arbetsnamnet just nu är Processessen – jag vet inte hur många s jag får in i det.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #249

Steg för steg
Ambra Succi

Steg för steg

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Det är dansaren och koreografen Ambra Succi och de fem utvalda dansarnas egna erfarenheter av våld som är ryggraden i föreställningen Lyssna. Med musik, koreografi, bilder och ord vill Ambra Succi öppna upp för samtal. Om det våld som finns. Men som det inte talas tillräckligt om.

Det har hänt att dansaren och koreografen Ambra Succi kommit ut ur porten till hyreshuset i Rinkeby där hon bor och mött människor med blicken ner i sina telefoner – de har haft kartfunktionen aktiverad för att hitta fram till just det huset. Dörren ner till källaren är uppbruten och icke åtgärdad och där nere sker drogförsäljning helt öppet.

– De har snott allt vi äger där nere, dörren är vidöppen dit ner, vi har klagat varje vecka till polisen och fastighetsägaren men det görs ingenting. Det har pågått sen i oktober förra året, det är sönderslaget i källaren, nerkissat.
– Det var en man från granngården som gick emellan, han fick ordentligt med stryk. Man skulle ju vilja känna att hyresvärden bryr sig, att polisen hänger där.

Hennes tonårsdotter blir rädd av situationen, själv blir hon arg.

– Folk flyr härifrån och jag förstår det, man tänker på sin familj. Men det innebär ju bara att nån annan drabbas. Det handlar inte om att det är jag som drabbas – det är ett problem, samhället måste ta ansvar för det och politikerna måste göra nånting åt det.

Hon har knackat dörr i området och i sin trappuppgång och pratat med grannar.

– Många vill göra nått, som jag, men de kan inte, de talar inte så bra svenska, kan inte skriva klagomål. Jag har verkligen hört av mig till Hyresgästföreningen hur mycket som helst, skrivit och ringt.

Ambra Succi har bott i Rinkeby i 20 år. Och kan inte säga att det var bättre eller sämre förr. Hon ser i sitt arbete med ungdomar och dans hur det liksom går i vågor – olika generationer växer upp, våldet och kriminaliteten kommer i vågor. Med Lyssna på Dansens Hus stora scen 11 och 12 maj vill hon skapa en föreställning där dans, koreografi, ord, bild och musik blir de redskap som de fem dansarna på scenen använder för att berätta om våld.

– Jag har med fem dansare i den här föreställningen som inte brukar jobba ihop, och alla har personliga upplevelser av våld och får berätta sina historier. Vi gör det genom dans, men vi har också musik, jag har skrivit lite poesi och spoken-word – jag gör sånt jag inte är van vid att göra, koreografi är ju mitt första språk.

Hon kontaktade varje dansare per telefon i förväg eftersom ”det är enklare att gå in på saker som känns jobbiga då”.

– Jag vill inte att det ska känns som en helt svart föreställning utan att människor går därifrån och känner att man kan börja våga prata om sånt andra blir obekväma av. Det är många fler än vad man tror som varit med om saker. Det kan vara våld i hemmet, fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt utnyttjande. självskadebeteende, rasism – det är många saker vi kommer att ta upp, det blir ingen kul föreställning.
– Jag fick ju deras berättelser för att jag öppnade mig själv och berättade om vad som hänt mig och hur jag kände.

För Ambra Succi har – vilket är en viktig komponent av idén och i arbetet med Lyssna – egna erfarenheter av våld och hur det påverkat henne genom livet.

– Det kommer från saker jag hållit inom mig i 40 år och inte berättat får nån. Det är hemskt att inte ha vågat berätta för sina närmaste av rädsla för att göra dem obekväma.

När hon presenterade Lyssna för de ansvariga för Dansens Hus kändes det som om hon satt och pratade om en dokumentär.

– Fast det inte är det. Det sker på en scen, har belysning och koreografi och det är en konstform. Men dokumentärt på så vis att det vi talar om är inte fiktion, det är ingenting som kunde hänt eller en påhittad historia. Det här är på riktigt, riktiga historier. Koreografin är skapad utifrån deras berättelser.

Ambra Succi står inte själv på scenen.

– Jag dansar fortfarande, men det är svårt att vara i mina egna saker, det är en så annorlunda process. Så många detaljer att hålla reda på så jag hinner inte med att ha blicken på helheten på det vis jag vill om jag själv dansar.

Hon började dansa när hon var 15 år.

– Jag provade när jag var tre, jag var en mullig tjej och nån sa det till mig. Så det tog stopp.

Men hon hittade tillbaka till dansen igen som 15-åring.

– Jag visste att det här var vägen ut från det liv jag levde då, jag sa upp vänskapen med alla gamla vänner.
– Om jag inte hittat dansen vet jag inte om jag funnits kvar. När jag är arg kan jag uttrycka mig, när jag är ledsen, när jag är glad – jag har hittat min uttrycksform. Alla behöver hitta nånting som är deras.

AMBRA SUCCI
BOR: Rinkeby
GÖR: Koreograf och dansare. Tidigare medlem i danskollektivet Bounce
AKTUELL: Med dansföreställningen Lyssna på Dansens Hus stora scen 11 och 12 maj. Hon har valt ut dansare, gjort koreografin, skrivit musiken och texterna – ”så om folk inte gillar det är det bara mitt fel, liksom”.

Min Plats
Britt-Marie Siltamäki

Min Plats

Publicerad: 2 månader sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Jonas Malmström

I Snösätra, det gamla industriområdet i Rågsved där graffitikonst täcker murar och fasader, får Situation Sthlm-säljaren Britt-Marie Siltamäki vara som hon är – lite som den tilltufsade Miranda-nallen.

När jag kom hit var det som att se nåt för första gången. Jag blev berörd av målningarna. Att man kan skapa nåt så vackert. De sprejar på fri hand, det är mäktigt. Här får man vara den man är, det är skönt, jag lever upp. När det är event, med artister och foodtrucks, hjälper jag till. Den 25-27 maj är det folkfest och allt ska målas om av en massa graffitimålare.

I somras, när jag stod här i baren, sa en kund att han skapat Miranda-nallen som jag har tatuerad på armen. Nallen som jag har samlat på. Jag trodde honom inte, så han tog ett papper och började rita. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Den där nallen är jag och jag hade träffat skaparen. Den är ärrad, lappad och lite tilltufsad, men har mycket kärlek.

Jag är institutionsbarn, suttit inlåst halva ungdomen. Jag har diagnoser, men hade inte heller nåt att må bra för. Nu vill jag gå bibelskola och bygga upp mig själv. Förr garvade jag åt att tro på Jesus, tills min faster, som jag var fosterhemsplacerad hos, tog mig till ett möte där en gammal alkoholist vittnade. Jag sa: ”Om du nu finns, så hjälp mig, för jag vill dö”. På en sekund var det nattsvarta borta. Men livet är inte en quick fix. Jag har inget riktigt hem, men står i kö till Bostad först. Pengarna från tidningsförsäljningen sparar jag till en fet säng, som jag ska sova i som en prinsessa.

Vändningen kom när jag blev med barn 2015 – då fick jag kraft. Den enda tiden i mitt liv som jag har varit lycklig. Tyvärr dog han i magen. Jag fixade inte det, så jag tände på och sprang ute i skogen i psykos. Sen la jag in mig och tänkte: ”min son, han ser mig i himlen, han ska inte se sin mamma så här. Nej, han ska vara glad och stolt: Titta, där är hon”. Trots att han är död så är jag hans mamma

Situation Waldersten #249
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #249

Publicerad: 2 månader sedan Av: Jenny Lindroth
Billigare droger
Vad innebär det?

Billigare droger

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Josefin Herlof

Priserna för droger har sjunkit. Gatupriset för brunt heroin och amfetamin är en tredjedel av vad det var på åttiotalet. Vad beror det på och vad leder det till? CAN:s utredare pratar om globalisering, polisen om fler langare, tullen jämför narkotika med jeans som går i mode, och brukarna säger att de tunga drogernas renhet har minskat.

Narkotikan går att betrakta som en vara, precis som jeans. Det menar Lars Hansson, Tullverkets sakkunnige i narkotikafrågor.

– Ingen importerar jeans om inte marknaden finns, om de är omoderna och ingen vill ha dem. Precis som kläder ändras modet också när det kommer till narkotika. LSD var populärt på sjuttiotalet, ecstasy var inne på åttiotalet, på tjugohundratalet kom det som brukar kallas för internetdroger och i dag är narkotikaklassade läkemedel en ökande trend.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, kom nyligen ut med rapporten ”Narkotikaprisutvecklingen i Sverige 1988-2017”. Sedan slutet av åttiotalet har prisrapporteringarna varit störst för hasch och amfetamin, men efter en kraftig uppgång är nu marijuana och kokain lika vanligt. Mest tydligt visar rapporten att priserna, som är inflationsjusterade enligt SCB:s konsumentprisindex för att bli rättvisande, har gått ner för de flesta droger. Förutom för cannabis, som har blivit dyrare sedan 2005.

– Det skulle kunna förklaras av en ökad efterfrågan men kanske framför allt av att THC-halten, den rusgivande substansen, har ökat. Det ser köparna som en kvalitetsökning och är beredda att betala lite mer för, säger Ulf Guttormsson, utredare och författare till rapporten.

Priserna på amfetamin och brunt heroin var 2017 nere på en tredjedel av nivån som gällde i slutet av åttiotalet.

– Sett över 25 år är det en tydlig nedgång på gatupriserna för de flesta droger. Vi följer ungefär samma trend som resten av Europa. En av förklaringarna är att det blivit mer konkurrens, fler aktörer som tar in droger i landet och säljer.  Kanske har man sparat in på logistiken och distributionen, med mobiler, billigare resor och bättre transportvägar – globaliseringen. Det kan också handla om att penningtvätt blivit billigare, säger Ulf Guttormsson.

Niklas Eklund på Brukarföreningen Stockholm, en organisation av och för människor som använder narkotika och som – förutom polisen – har deltagit med prisuppgifter till rapporten, påpekar att priset på heroin också beror på situationen i Afghanistan.

– När USA sa att de hade tömt talibanernas lager, vilket inte var helt sant, gick världspriset för heroin upp. Lennart Karlsson på Stockholmspolisen påpekar även att heroinpriset ändras beroende på hur mycket opium tillverkarna i Afghanistan får genom sina skördar, och han menar att det har varit rekordskörd på rekordskörd.

Även om Sverige följer den internationella utvecklingen så kostar narkotika i regel lite mer här än Europagenomsnittet.

– Sverige är en slutdestination, långt bort, och det är inte nån stor marknad. Vi är också ganska rika och har en del över till lyxkonsumtion. Priserna är ännu högre i Norge kanske är det så att det följer det allmänna köpkraftsläget, säger Ulf Guttormsson.

Vad kan sjunkande priser leda till?

– Ökad konsumtion, men ingen har jättebra data på hur mycket, och frågar man i befolkningsundersökningar missar man i regel intensivanvändarna. Tittar man på skolungdomar så är det inte jättemånga fler som använder i dag, men de använder större mängder. Det kan vara en följd. En annan följd är att det har lett till ett lägre inkomstbehov för narkotikaanvändaren, det är billigare att försörja sitt bruk. Kan det i sin tur leda till en minskning av brott och prostitution som finansierar droganvändningen?

– Det är fullt möjligt, säger Ulf Guttormsson och tipsar om en norsk forskare som har tittat på det, om än för många år sedan. Anne Line Bretteville-Jensen såg att intäkterna från brott och prostitution ungefär halverades under perioden 1993 till 2004 bland droganvändarna i undersökningen. Samma period hade kostnaderna för personer som använder heroin minskat med en tredjedel. Amfetaminutgifterna hade minskat med cirka 40 procent.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #249

Innan betongen
Cementa

Innan betongen

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Sveriges största lager av cement finns på Liljeholmskajen. Därifrån går det i väg 2 000 ton cement varje dag till olika byggen i Stockholm – till bostäder, sjukhus, bropelare, gångtunnlar och offentlig konst. Cement är en viktig ingrediens i betong.

När grannen i Beck-filmerna står på balkongen och över räcket frågar kommissarie Martin Beck om han ”ska ha en stänkare”, syns flera betongsilor i bakgrunden. På de äldre filmerna är Cementa-skylten med. På de nyare filmerna är den bortklippt.

– De brukar komma hit och ljussätta våra silor inför inspelningarna så att de ska synas bättre, säger Martin Ekstrand, leveranschef på Cementa i Stockholm.

De 30 meter höga silorna på kajen vid Liljeholmen har blivit ett landmärke för många stockholmare. De kom på plats 1948 för att förse efterkrigstidens alla byggen i Stockholm med cement. Cementas silon är en del av industriområdet Lövholmen som i sina glansdagar hade både kolsyrefabrik, färgtillverkare och galvaniseringsanläggning. Cementa är en av få verksamheter i området som fortfarande är i bruk och företaget jobbar för högtryck. Deras cement har bland   annat använts till Nya Karolinska och Förbifart Stockholm liksom till mindre projekt som skateboardparken av betong i Rålambshovsparken.

– Inte sen miljonprogrammet byggdes har vi haft så mycket att göra som nu. Vi har en fördel av att vi ligger nära våra kunder som finns runt om i stan. Omsättningen av cement just nu är exceptionell och är en direkt spegling av hur mycket det byggs i Stockholm.

Fem på morgonen kommer de första lastbilarna för att hämta cement. Betongen blandas sedan av kunderna i egna anläggningar, de vill ha den klar innan bygget startar för dagen. Cementen i depåerna på Liljeholmskajen kommer från kalktäkter på Gotland, Öland och från Skövde.

Det mesta kommer med fartygen Östanvik och Ervik, som tar sig in i Mälaren via slussen i Södertälje. De har med sig runt 4 000 ton i varje last.

– De ringer när de är i slussen i Södertälje, så att de som har jour kan ta emot fartyget när det kommer till kaj och ta hand om trossar och lossa cementen. Cementen är ett mjukt grått pulver och lossas via ett tjockt rör som kopplas i hop med fartyget. Därifrån åker cementen genom röret och en roterande megaskruv snurrar och skjuter på cementen och ser till att den slutligen hamnar i silon.

– Området runt kajen var öppet tidigare, men efter nine-eleven var vi tvungna att hägna in det och lägga om våra rutiner.

Förr i tiden kunde det komma hit folk för att få ett påhugg när det skulle lossas, det var mer liv och rörelse runt lossningen då. I dag räcker det med två man.

Läs hela artikeln i Situaiton Sthlm #249

Rookiewrestler
Maddelin Fernandez

Rookiewrestler

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Anna Åberg

Hon har inte gått sin första match än men kommer ändå att delta i någon form på wrestling-galan i Slaktkyrkan 14 april. Maddelin Fernandez har drömt om att hålla på med wrestling sedan hon var barn. Nu är hon rookie i Stockholm Wrestling och har namnet Fighting Spirit.

– När jag var nio år satt jag i Spanien och såg på wrestling på kabel-tv och tyckte det var fascinerande och spännande. Jag trodde allt var på riktigt och min idol var den amerikanska wrestlern Hulk Hogan. När de andra tjejerna i klassen hade My little pony på sina bänkpapper hade jag Hulk Hogan på mitt.

Hur kom det sig att du till slut kunde
uppfylla din barndomsdröm?

– Jag har hållit på med träning och olika kampsporter hela mitt liv. När jag fick reda på att Stockholm Wrestling fanns gick jag dit på en heldags try-out. Trots att jag är van att träna var det helt andra muskler som fick jobba. I grunden är det som brottning och det krävs tajming, snabbhet och styrka.

Vad är grejen med wrestling – är det sport eller är det show?

– Både och. Det är som magi. När du ser en trollkarl göra ett tricks – det ser häftigt ut, men du vet inte riktigt hur han gör. Sen har publiken roligt och lever sig in i det. För mig är det fortfarande en pirrande känsla att få gå upp i ringen och sätta fart mot repen.

Hur fick du reda på att du var antagen till Stockholm Wrestling?

– De ringde upp mig. Nu har jag kört i tre månader och det kommer nog dröja ett tag till innan jag får gå min första match. Målet är att bli så bra att jag kan göra hopp från repen i ringen.

Var kommer ditt namn Fighting Spirit ifrån?

– Det handlar om att jag är den typ av person alltid kämpar – att det sitter i hjärtat.

Vilken Selfietyp
Krönika: Maria Hagström

Vilken Selfietyp

Publicerad: 3 månader sedan Av: Maria Hagström

Vi står framför avspärrningen, får inte komma för nära, det är ju ändå världens mest kända målning. En samling människor i Louvren borde ha ansiktena vända mot Mona Lisa, men många har vänt henne ryggen. Med armen höjd, letandes efter den vinkel som kan fånga Mona Lisas leende men framför allt det egna. Turister som har fascinerats av att ”japaner ser allt genom kameralinsen” och nu själva tittar på sevärdheter genom linsen – baklänges – med ett ansikte i vägen.

”Testa vilken selfietyp du är”, står det i ett magasin. Kommunikatör, själv-dokumentatör eller självpublicist. Kommunikatören lägger ut selfies för att uttrycka något, inte sällan politiskt. Dokumentatören fokuserar på speciella upplevelser, som Mona Lisa. Självpublicisten dokumenterar gärna hela sitt liv och sig själv i positivt ljus. Jag tar ju också selfies, med vänner för att visa att ”så här kul har vi det!” Eller för att i en tidig förälskelsefas skicka en bild som ska säga att ”så här fin är jag utan att anstränga mig”, trots att jag tagit tjugo ansträngda bilder i rad.

Forskare säger att selfies får oss att tro att vi är snyggare än vi är. Samtidigt vill forskare i USA uppmärksamma folk på att näsor ser större ut på selfies. Plastikkirurger rapporterar nämligen att allt fler vill göra ingrepp i ansiktet och ser en koppling till att se bra ut på sociala medier. Är kameran 30 centimeter från ansiktet växer näsan med 30 procent. På 1,5 meters avstånd är näsan tillbaka till det normala. Tur att det finns selfie-sticks eller det senaste: Air Selfie Drone, en liten fotande drönare. Vi slipper då selfie-arm och förlorad känsel i händerna när blodet rinner ner i armhålorna. Men ändå, folk vill inte se dina selfies. Det visar en studie i Tyskland, Österrike och Schweiz. Andras bilder upplevdes som självcentrerade medan de egna som personliga och självironiska.

Men ändå, vi trycker ”like” oftare på selfies. Det är förvirrande. Det kan gå över styr. Folk som tar väldigt många bilder på sig själva kan lida av en psykisk åkomma – ”selfitis”. Tre bilder om dagen är borderline selfitis och sex är kronisk selfitis. Det läste jag i Expressen, som hade läst det i The Telegraph. Studien gjordes på 200 indier, eftersom landet har högst antal Facebookmedlemmar och det är i Indien flest människor dör när de tar selfies på farliga platser. Enligt studien beror överdrivet fotande på bristande självförtroende.

Samtidigt visar en annan rapport att ta en selfie om dagen ökade testpersonernas självförtroende. Det gäller alltså att hålla en balans. Också när det gäller antalet gulligull-selfisar, de kan avslöja hur ett kärlekspar har det. De som ofta postar pussbilder och #vadvorejagutandig är kanske inte så lyckliga som de verkar. Det verkar i stället – enligt ännu en studie – vara så att vi vill synliggöra relationen ännu mer när vi känner oss osäkra. Förhållandet kan upplevas som bättre om omgivningen luras att tro det. Titta på varandra i stället för i appen. Sedan finns det förstås kroppsaktivister som visar kroppar som vanligtvis inte syns i offentligheten, visar att alla duger. Selfies är inte bara av ondo. I grunden är de mänskliga, vi vill bli sedda. Men det kan ibland vara bra att tänka till innan vi fotar.

Gör vi det för att visa vårt leende eller Mona Lisas?

Allsvenskan enligt Lundh
Olof Lundh

Allsvenskan enligt Lundh

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johanna Hanno

Sportjournalisten Olof Lundh kommer med sin andra bok om fotboll. Efter den hyllade boken "Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll" – han tilldelades Expressens Per Wendel-pris 2016 som årets nyhetsjournalist – kommer nu Allsvenskan enligt Lundh: om Allsvenskan och vem som styr den, om pengarna, agenterna, spelarna och var de hamnar och varför.

Olof Lundh anser dock inte själv att han sysslar så mycket med fotboll. – Jag brukar signera mina böcker med att ”det finns ett spel utanför planen också som är lika viktigt”. I min första bok ville förläggaren gärna att jag skulle skriva ett kapitel om varför jag älskar fotboll. Men jag kan inte klyscha ner mig så i ”det gröna fältets schack”, liksom. Jag älskar att se vissa matcher, men jag är mer fascinerad av spelet runt omkring– makten, pengarna, hur det går till, vad folk är    villiga att göra för egen framgång och rikedom.

I efterordet berättar han att stora delar av boken har skrivit på förmiddagar i baren på Riche eller vid ett bord på Kaffe på S:t Paulsgatan.

– Jag bodde på Söder länge och hade barn som gick på Maria Elementar så då var jag mycket på Kaffe. Sen beror det lite på var jag jobbar. Men jag gillar att sitta där, varit där en hel del.

När han satte sig där och började skriva var han inte helt klar på exakt hur boken skulle bli. Han hade en del trådar och spår och saker han visste han ville få med och belysa. Och så hade han fått ett mejl med några dokument bifogade.

– Dels hade jag kontrakten kring den här Malmöaffären. Sen visste jag att jag ville skriva om det här historiska med Fässberg och Landskrona BOIS.
– Min tes är ju att det är ganska skitigt. Jag ville på olika sätt skildra sportchefer och agenter – jag hade ju det här agentavtalet, jag har ju inte nämnt vilken agent det är. Så jag hade vissa teman klara, men exakt vad det skulle bli visste jag inte.

Att Allsvenskan ganska länge omgärdats av en viss skitighet på affärssidan är han övertygad om.

– Det har alltid förekommit. Men det var kanske mindre sofistikerat förr för att det var enklare, ingen som granskade. I dag måste det vara lite mer sofistikerat. Även om jag kan vara fascinerad över att man sitter i en hotellobby och skriver under kontrakt för hand, men man klargör inte ens vem som ska betala skatten.

Hur mycket fotboll ser du?

– Jag ser inte fotboll varje dag. Men jag läser fotboll varje dag och ser fotboll några dar i veckan i alla fall. Jag följer det ju i sociala medier, klipp och så, det gör jag ju. Men det är svårt att kvantifiera hur eller vad jag ser. Jag försöker hänga med.
FOTNOT: Allsvenskan enligt Lundh
kommer 29 mars.

Min plats
Pekkas Mariatorget

Min plats

Publicerad: 3 månader sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

För Pekka Isosaari, även kallad Maraton-Pekka efter sex sprungna maratonlopp, är Mariatorget en träffpunkt. Efter att han flyttade från Finland har han nästan alltid bott på Söder.

Jag tycker om Mariatorget, förr bodde jag i närheten. Här brukar jag också träffa kompisar, men ibland hinner man bara öppna ölen innan snuten kommer. De har börjat kolla Mariatorget ofta, jag tycker egentligen att det är bra att de håller ordning och det är snälla poliser som jobbar här. Annars har inte mycket förändrats genom åren, byggnaderna är desamma, men det är mer blommor på torget. Jag har bott nästan hela mitt liv på den här sidan av stan. När jag kom till Sverige flyttade jag mellan rivningshus, härbärgen och trappuppgångar. Jag är född i Finland. När jag var barn adopterade mina föräldrar bort mig och jag kom till en familj där det var bättre – de var snälla. Men de dog och jag hamnade hos mina föräldrar igen. När jag var 15-16 år flyttade jag hemifrån, till Åbo. Men det fanns inte mycket jobb och Sverige var en bättre plats för arbete. Här har jag jobbat på många restauranger och jag har städat, rivit hus och gjort flyttjobb: burit möbler, kassaskåp och pianon.

På åttiotalet var jag med i Finska föreningen och vi brukade löpträna. Jag sprang sex maraton, åtta halvmaraton och Lidingöloppet. Det är en fin känsla att gå i mål och få medalj, att ha klarat det. Man vill springa lopp igen och igen, på en bättre tid. Min bästa tid på Stockholm Marathon är tre timmar och 47 minuter. Men sen blev jag lite äldre, det blev jobbigare och jag fick problem med alkoholen. Jag saknar det fortfarande. I dag är min hobby att sälja Situation Sthlm. Det gör också att jag inte sitter på parkbänken lika ofta. Efter många år i bostadskön har jag nu en lägenhet i Hässelby strand. Det ändrar rytmen på livet och det är mer eget ansvar – en stor omställning, men det går ganska bra. Jag lever ett annat liv nu.

Under några tysta minuter
Krönika: Ulf Stolt

Under några tysta minuter

Publicerad: 3 månader sedan Av: Ulf Stolt

Det var en mer än meterlång, längsgående reva i markisen till klockbutiken. Tyget var avskuret och hängde inåt och det gick inte längre att utläsa butikens namn. En tunnhårig man i mörkblå rock och en rosa ros i handen stod en stund och tittade upp mot revan. Tre dagar tidigare hade lastbilen passerat.

En bit inte långt därifrån, runt hela gathörnet till en telebutik, låg blommor i en bred och hög driva, votivljus i olika höjd och storlekar stod utställda utmed blomsterbädden – somliga brann fortfarande, några hade slocknat, vissa hade precis tänts och ställts dit. Någon hade lagt en nalle i blomsterhögen och skrivit en personlig hälsning och lagt i en plastficka och tejpat vid nallen. På en bukett bredvid låg en gul, handskriven hälsning, fäst i ett rött band.

Människor rörde sig sakta mellan de olika blomsterbäddarna som spontant skapats utmed gatan och fyllts på sedan fredagen. Man hade redan, informerade staden, fått forsla bort mängder av blommor som börjat ruttna och därmed drog till sig råttor och andra skadedjur. Polisnärvaron synlig men diskret. Somliga grät. En pappa stod på knä med sin son framför ljusen vid Åhléns och försökte förklara för honom vad som inträffat och varför det låg blommor och ljus och jag såg hur pappan kämpade med sina egna tårar och hur hårt han höll om pojkens ena axel. Inget högljutt prat. Många tog bilder med sina telefoner men få talade i dem. En tonårsflicka i svart skinnjacka med Ramones skrivet i vitt på ryggen gick fram till den blomsterhöljda piketen och la en blomma på den och kramade en kvinnlig polis.

När klockan var några minuter före tolv skedde en närmast obemärkt och ganska snabb förtätning av folkmassan som stod precis vid Åhléns och väntade på att kyrkklockorna skulle slå och den tysta minuten skulle börja. Trafiken på Mäster Samuelsgatan blev stående, folk gick ur sina fordon, alla trängde sig närmare varandra – jag stod med ryggen mot de tillfälligt uppsatta spånskivor som täckte skadorna i fasaden där lastbilen till slut kört fast – och två minuter före utsatt tid steg sorlet en aning för att sedan snabbt avta och det blev tyst. Jag tittade på telefonen: 11.58 Inget hyssjande, inga åthävor, sorlet bara la sig på några sekunder. Det blev märkligt tyst. Som om vi alla insåg att vi precis exakt nu behövde få vistas i den här tystnaden och måste ha den. Staden runt omkring hördes inte längre av som den brukar, ljuden från det pågående storstadslivet tycktes vilja hålla en servil ton. En påtagligt allvarstyngd, tätt stående folkmassa som under några minuter delar upplevelsen av en gemensam sorg är en ganska kraftfull företeelse – gråten, andetagen, beröringen, de små bokstäverna, ögonkasten, det faktum att vi alla valt att befinna oss där vi gör vid precis den här tidpunkten. Minuterna gick. Jag minns i dag inte hur länge vi stod där i tystnaden innan allting, ungefär lika obemärkt som det börjat, löstes upp och staden sakta – likt en dåsig hund som reser sig för att släntra bort mot vattenskålen – återtog sina konturer och sin ljudbild.

Men jag minns en person. Han kom lite sent, tystnaden var redan intagen, och ställde sig längst fram vid raden av votivljus och satte försiktigt ner sin Systembolagspåse mellan fötterna. Sedan knöt han sina händer framför bröstkorgen i bön. Hårt. Och blundade och böjde sitt huvud. Hans kroppsspråk utstrålade liksom en genuin förtvivlan och sorg, hans hårt sammanflätade fingrar, de slutna ögonen, axlarnas vinkel, det sänkta huvudet – som att han bara passerade och stannade till och ställde sig mitt i detta på väg någon annanstans. Men blev en del av det här kollektiva sekundsnabbt och bråddjupt. Efter kanske en halvminut öppnade han sina ögon, korsade sig, vände blicken upp mot himlen, krokade på Systembolagspåsen på högerhanden pek- och långfingrar och började försiktigt göra sig väg bort mellan människorna. Jag tyckte hela tiden att jag kände igen honom. Visste att jag sett honom tidigare någonstans, i något sammanhang. Men det blev inte träff i något register. Jag tog trapporna ner mot tunnelbanan. Tåget mot Fruängen kom. Jag klickade upp några nyhetssidor för att få ett begrepp om hur många människor som varit på den tysta minuten till minne av offren för terrorattentatet några dagar tidigare, men inga tillförlitliga siffror från polisen var publicerade ännu. Nästa Mariatorget. Precis när jag kom upp ur rulltrappan kom jag på vem mannen var – och jag förstod precis varför han så genuint och obehindrat kunde ta in all den där sorgen. Och lika hastigt lämna den kvar där.

Uttalad tillhörighet
Dialekter

Uttalad tillhörighet

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Emma Hanquist

För hundra år sedan lät stockholmskan på Södermalm annorlunda mot vad den gör i dag. Och uttalet av sje-ljudet – en tydlig överklassmarkör – har förändrats sedan 1860-talet. Men det klassiska och klasslösa Stockholms-e:et är på väg att försvinna. Inflyttarna bidrar med bättre e:n. Och mer öppna ä:n.

Varianten av det svenska språket  som vi talar i Stockholm heter  stockholmska. En storstadsdialekt  som är betydligt mer varierande än  en dialekt på landsbygden. Det är nämligen  inflyttningen av människor med andra dialekter  och andra språk som påverkar dialekten  i en storstad.  Helt enkelt för att det är fler olika slags  grupperingar av människor som använder  stockholmskan än som använder en landsbygdsdialekt.

– I en storstad som Stockholm finns ett  mångfacetterat arbetsliv och näringsliv  som gör att grupper med olika ekonomisk  och social status bildas. Det blir en social  hierarki som märks i språket på alla möjliga  sätt, i både uttal, ordval och meningsbyggnad,  säger Jenny Öqvist, forskare på dialekter.

Det är alltså klass och grupptillhörighet  som är det avgörande för de språkliga  skillnaderna i stockholmskan. Sedan har  även olika områden i staden olika sammansättning  av människor och olika status.  För hundra år sedan var till exempel  Södermalm en stadsdel där det bodde en  arbetarklass som använde slangord som  dojor (skor), bellar (kostar) och dinka  (klocka). Ord som knappast används av den  medelklass som befolkar Södermalm i dag.

– Slangen är den del av ordförrådet som  växlar snabbast. Det gäller inom alla språk.  Nya generationer och nya grupper utvecklar  hela tiden nya ord och uttryck för att  markera grupptillhörighet och för att spegla  den tid och det samhälle vi lever i, säger  Jenny Öqvist.

Martin Persson, som också forskar på dialekter,  tror att många ute i landet förknippar  just slangen med stockholmska. Men slangen  är bara en del av själva stockholmskan som  kallas ekensnack. Och skulle han tippa vilka  tre dialekter som är minst omtyckta i Sveriges  så är han övertygad om att stockholmskan  skulle hamna i topp tre, på god andraplats  efter skånskan och före göteborgskan.

– Folk tycker att stockholmskan är en  dialekt som låter dryg. Sen handlar det om  makt, stockholmskan är i mångt och mycket  maktens språk, säger Martin Persson.

Vilka tror du är de mest omtyckta dialekterna
då?

– Definitivt gotländska och norrländska.

Han menar att det inte är ovanligt att den  som flyttar in till Stockholm utifrån landet  släpper sin egen dialekt i någon slags omedveten  anpassning. Däremot är det mer sällan  som stockholmarna som flyttar till  annan ort byter dialekt, möjligen anammar  de vissa ord i dialekten som talas där.

– Det finns ett stöd i att prata standardnära,  alltså så när rikssvenskan som möjligt,  säger Martin Persson.

Om slangen har varit förbehållen arbetarklassen  – hur har det då sett ut med stockholmskan  bland höginkomsttagare.

Jenny Öqvist har fokuserat på att analysera  uttalet av stockholmskan i sin forskning.  Hon har undersökt dialekten bakåt i  tiden och lyssnat på inspelning av stockholmare  som är födda på 1860-talet. Och det  finns tydliga skillnader i uttalet som går att  koppla till klasstillhörighet. Den äldsta är  skillnaden i sje-ljudet – som i ordet ”sjuk”.

– I princip alla stockholmare som tillhör  arbetarklassen i mitt material uttalar sjeljudet  långt bak i munnen – ungefär som i  Bach. Medan ganska många i medelklassen  och övre medelklassen uttalar det längre  fram, ungefär som i engelskans sheep.  Den skillnaden verkar finnas kvar även i  dagens stockholmska.  Den stockholmska som talas av överklassen  brukar förknippas med tre uttalsdrag,  sje-ljudet, ett främre och mer öppet långt  a-ljud och de långa ”surrande” i- och y-ljuden.  De har använts i stockholmskan sedan  60 år tillbaka.

Hur är det då med den betydligt nyare Rinkebysvenskan – är det stockholmska?

– Det är inte en dialekt utan ett multietniskt  ungdomsspråk som finns i alla storstäders  förorter, även i Gårdsten i Göteborg  och Rosengård i Malmö. Det är en förortskultur  som handlar om samhörighet och  används av en viss åldersgrupp, säger Martin  Persson.

Det finns också i stockholmskan det som  kallas Stockholms-e, som i ”reven” – räven.  Ett sätt att säga ”e” som var vanligt från  trettiotalet och framåt i alla samhällsklasser  och alltså inte handlar om slang. Men  Martin Persson menar att det e:et lever en  tynande tillvaro i dag.

– Det är ett ”e”, som håller på att försvinna  ur stockholmskan. Inflyttarna bidrar  med bättre e:n Likaså har ett mer öppet ”ä”  blivit vanligare, säger Martin Persson.

Går det att höra i dag ifrån vilket område i  Stockholm någon kommer?

– I dagens Stockholm förknippas Söderort  ofta med lägre social klass, medan förorterna  som ligger nordöst om stan förknippas  med högre social klass med relativt enspråkiga  miljöer, där svenska dominerar som  förstaspråk. Förorter västerut, både i söder  och norr, kopplas ofta ihop både med lägre  social klass och med flerspråkighet. Det är  de här sociala skillnaderna, snarare än geografin  ”i sig” som är avgörande för de språkliga  skillnaderna som finns i Stockholm.

I tidningen Språk skriver Jenny Öqvist att  stockholmska är både makten och gatans  språk och att hon tycker att det är spännvidden  som gör stockholmskan så fascinerande.

Kan stockholmskan urholkas på sikt?

– Inflyttningen till Stockholm är inget  nytt fenomen. Tvärtom. Människor har  sökt sig till Stockholm från andra orter i  Sverige, och från andra länder, ända sen  stadens uppkomst. Stockholm har präglats  av språklig mångfald i alla tider.

OM DIALEKTER

Det finns dialekter i alla levande språk,
men alla språk har inte lika stora dialektala
skillnader. I länder där en folkgrupp som talar
samma språk har bott länge finns det ofta
många olika dialekter. I Storbritannien finns
det därför fler engelska dialekter än i USA.
Ändå är USA större och det bor ungefär fem
gånger så många människor där.
VARFÖR VI HAR DIALEKTER

Blandningen av gammalt och nytt i språket
skiljer sig åt från plats till plats. Olika nyheter
har uppkommit i olika områden. Efter hand
har det därför blivit större och större skillnader
mellan dialekter i landet.

Källa: Institutet för språk och folkminnen.